Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Video

Metallica: Death magnetic

by

”Death magnetic” har nog varit årets mest efterlängtade album bland hårdrockfans.

Stora förhoppningar har vuxit bland Metallicas fans sen deras förra album St Anger som blev mer en besvikelse.

Har ”Death magnetic” levt upp till allas förväntningar? Ja! I alla fall enligt de flesta fans. Solona är tillbaka, trummorna låter mycket bättre ljudmässigt sen sist, Hetfields röst är på topp och deras låtar låter mycket mer som de gjorde i under 80/tidigt 90-tal alltså snabba samt hårda gitarr riff som man bara vill lyssna på om och om igen.

Till denna platta har de även bytt producent, istället för Bob Rock som dom har haft sen deras väldigt hyllade The Black Album (släpptes 1991) så har de istället den legendariska Rick Rubin (Slayer, Red Hot Chili Peppers, Linkin park m.m.) som producent. Detta byte gjorde de för att de ville göra något annat en det de hade gjort med Bob Rock de senaste 5 albumen.

De individuella låtarna är väldigt bra, det finns allt från väldigt heavy som t.ex. singeln The Judas Kiss eller snabbt som All Nightmare Long eller melodiskt som singeln The Day That Never Comes men deras instrumentala låt Suicide And Redemption är ett dåligt försök att återskapa sina forna hitts som t.ex. Orion och man blir lite besviken att på de, den är seg och väldigt enformig och att den är 10 minuter lång hjälper inte. När det gäller Hetfield så gör han inget som skadar albumet, bra sång och bra gitarr. Tyvärr kan man inte säga samma sak om Hammett, visst är det även han som gör de bra riffen men solona är inte alls lika genom tänkta som de var förr, vissa solon låter helt som improvisationer eller bara som en massa snabba gitarr scalor plus en whawha pedal.

När det gäller Trujillo så sänker han inte albumet men man hör inte heller något som höjer den heller. Ulrichs trummor är bra men lite enformiga men mycket bättre en på St Anger. I helhet så är Death Magnetic en väldigt bra platta, den är tajt och musikalisk och man får lust att höra de om och om igen. Det är en stor höjning av Metallica och jag ser framemot att se de live med de här låtarna på Stockholms arena.

Connor, elev på Fryshusets rocklinje i Stockholm

Fler recensioner av Death Magnetic:
Dagens Skiva
Sydsvenskan
Svenska Dagbladet
Helsingborgs Dagblad

The Day That Never Comes

Andra bloggar om: , , , ,

DN fick intervju med Metallica, som Sydsvenskan inte fick

by

Sydsvenskan fick aldrig någon intervju med Metallica, men DN har en med en av de två frontmännen.

James Hetfield berättar om den utlämnande dokumentären ”Some kind of monster” där hans strider med lika envisa trummisen Ulrich bland annat porträtteras.

När DN möter James Hetfield fem år senare på ett hotellrum i Köpenhamn känns han som en ny människa. För första gången på länge verkar det finnas en gnista i hans ögon. Kan det till och med vara så att han är till freds med tillvaron?

– Jag är absolut en starkare människa i dag. ”Some kind of monster” var en utmärkt spegel, och vi lärde oss mycket om oss själva och de sidor som vi inte gillar hos varandra. Det var ganska fantastiskt att kamerorna var där när vi som individer och Metallica som band föll isär. Att dela med sig av allt det till världen var skrämmande, men det kändes samtidigt som det rätta att göra.

Här är mitt inlägg om hur Sydsvenskan förvägrades intervju för att journalisten skrivit om Pirate Bay.

Aftonbladet har en intervju med trummisen istället.

Jah Hollis har kommenterar AB-intervjun med Ulrich.

En annan intervju med James Hetfield.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Relaterat: AB om inställda intervjun.

Lyssna på spår från Joan Baez' nya skiva

by

Joan Baez, protestsångaren, is still going strong. I somras släppte hon ett nytt album: Day After tomorrow.

Hon har en bra hemsida också.

Rolling Stone har en recension.

På den svenska Wikipedian har de till och med missat att skriva in den skivan i listan över hennes utgivna material.

The Day After Tomorrow

Andra bloggar om: , , ,

Se kortfilmen som kan ge fem års fängelse i Italien

by

Komiker åtalad för påveskämt
En italiensk komiker riskerar att dömas till ett långt fängelsestraff för att hon har sagt att påven kommer att straffas i helvetet av homosexuella demoner. Enligt en lag från fascistledaren Benito Mussolinis tid kan förolämpning av påven leda till samma straff som förolämpning av Italiens president, nämligen fem års fängelse. Källa DN.

Längre än så har civilisationen inte kommit, mer förlåtande är inte påven, är att de inte tål att skämtas om.
Det är konstigt att ju mäktigare någon är, desto mindre tål de.

Här en filmsnutt till stöd för Sabina Guzzanti som riskerar fängelse för att hon vågade skämta.

Fler som bloggat om påveskämtet:
Hey, Berlusconi et consortes!
Min luktar oxo fisk!
Märklig italiensk uppgörelse
Ultima ratio regum
Packåsna, katolikmoral och Risperdal

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Veckans filmer: Patrik 1.5, Son of Ranbow och Wanted med för mycket Angelina Jolie

by

Bland veckans filmpremiärer är Ella Lemhagens Patrik 1,5 förstås den som sticker ut mest och också överlag fått bäst kritik. Den handlar om ett homosexuellt manligt par som adopterar ett barn. De tror att det är en liten pojke på 1,5 år de ska få, men så kommer en 15-årig ligist och böghatare.

Aftonbladet:

Den intressanta laddningen uppstår när Sven och Göran reagerar mycket olika på att ha en strulig kille i huset. Filmen är övertygande när den visar hur motsättningen drar isär de tidigare förälskat kyssande och kelande två männen.

Här är Kulturbloggen recension om Patrik 1,5.

Högt betyg hos Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter också. Här är Sydsvenskans recension.

En film som däremot inte tas emot så bra är Wanted med Angelina Jolie. Där skriver Aftonbladet: Mer Angelina än man tål.
Bottenbetyg i DN också.

En film som verkar lovande är Son of a Ranbow.
Aftonbladet:

Brittiskt 80-tal. Wills familj är Plymouthbröder, vilket betyder att han inte får titta på tv, se film eller lyssna på musik. I stället drömmer han sig bort i egna världar. I skolan blir han skickad till rektorn, i väntrummet finns bråkige Lee.

Någon form av vänskap föds när den senare kastar en tennisboll på den förre. Hårt. När de sedan tillsammans ser ”First Blood”, första Rambo-filmen, exploderar deras egna filmfantasier – och deras framfart är en fin liten uppvisning av genuin skaparlust. ”Son of Rambow” är på det stora hela en välgjord, charmig och typiskt brittmysig sak om vänskap, fantasi och trasslet med att vara barn i händerna på olika former av dårar.

Drama om barn och deras utsatthet om de är välgjorda kan vara starka och värda att se.
Annars finns ju förra veckans filmer som bra alternativ, som Wall E, om du inte sett den. Fast då vill man ju helst se den med engelskt tal.

Dagens Nyheter gav betyg 3.

Klipp från Patrik 1,5:

Trailer till Wanted:

Trailer till Son of Ranbow:

Andra bloggar om: , , , , , , , ,