Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Anima Morte: The nightmare becomes reality

by

Artist: Anima Morte
Titel: The nightmare becomes reality
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-04-27

Den svenska instrumentala kvartetten Anima Morte spelar musik inspirerad av klassisk italiensk skräckfilmsmusik.

För att få fram den rätta stämningen använder man stora mängder hammond-, mellotron- och moogljud. Även en del akustiska instrument som fiol, piano, gitarr och bouzouki (!) finns med i mixen.

Låtnamn som Corridor of Blood, Voices From Beyond och The Nightmare Becomes Reality låter dramatiska, men musiken är faktiskt ganska snäll. På gränsen till ofarlig. Men långt från ointressant. Bandet lyckas ofta skapa en stark och suggestiv, om än inte särskilt otäck atmosfär. Svävande partier bryts av med mer rörliga och rytmiska. Man har jobbat en hel del med soundet och ljuden i instrumenten. Inte för att skrämma lyssnaren, utan för att måla musikaliska bilder.

Det lyckas man ganska bra med. Men i längden blir det hela lite enahanda. Två till tre låtar i taget funkar bra, men sedan falnar mitt intresse. Kommer på mig med att längta efter röst. Gärna en kvidande kvinnoröst (som den i Zappas The Torture Never Stops, det är ju trots allt skräckfilmsmusik det handlar om), och samplingar från de där italienska filmerna.

Låtlista
1. Voices From Beyond 0:31
2. Corridor Of Blood 6:06
3. The Revenant 3:33
4. Contamination 3:35
5. Passage Of Darkness 4:21
6. Solemn Graves 3:55
7. Delirious 3:31
8. Feast Of Feralia 4:43
9. The Nightmare Becomes Reality 3:23
10. Things To Come 8:10
11. The Dead Will Walk The Earth 5:45

Läs mer om progressiv rock på min blogg Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vokoderns återkomst eller recension av Les Big bird med albumet ”Zig-Smile”

by

Artist: Les Big bird
Titel: Zig-Smile (EP, 5 låtar)
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-04-25

Supergrupp brukar man kalla ett band med medlemmar från flera andra kända grupper, om det inte vore ett så besudlat begrepp hade det varit frestande att beskriva Les Big bird – med medlemmar från suveräna Teddybears, Ceasars och Fireside – som ett svenskt sådant.

Musiken är flytande, swirlande och swoschande retrosynt, inklusive långa instrumentala partier med repetativa textfraser. Jag gillar verkligen swirlandet och swoschandet, när Les big bird är som bäst påminner musiken om svenska ’Superswirls’ eller brittiska ’World of Twist’, som sämst påminner musiken om Jean-Michael Jarres.

När dåtidens rockers letade sig tillbaka i musikhistorien upptäckte de bluesen, dagens rockers upptäcker – vokodern. Vokodern var populär under 70-talet hos farbröder som ELO, Alan Parson och Mike Oldfield, populäriteten kulminerar under det tidiga 80-talet när Neil Young överdoserar vokodereffekter på albumet ’Trans’, det är nog bara Kraftwerk som nyttjat vokodern i större doser utan att gå ner sig. Skivans stora problem blir just det yviga användandet av vokoder för att förvränga sånginsatserna, ungefär lika spännande som när framtida rockers blir nostalgiska med audiotune.

Ett annat, men mindre, problem är det repetativa användandet av ord, som i ’Strider’ där titelordet upprepas om och om igen mellan långa instrumentala partier. Inte så kul. I ’Streams of unconsciousness’, en av skivans bättre låtar, fungerar det repetativa bättre. Bästa låten är långsamma och suggestiva ’Next time around’ där varken vokodern eller upprepandet är speciellt framträdande, här hör man vilken kapacitet bandet besitter.

Förväntningarna på en supergrupp brukar vara höga och fallen likaså. Les Big bird är en svensk supergrupp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bill Callahan: Apocalypse, bäst när han låter kompet lyfta hans röst

by

Artist: Bill Callahan
Titel: Apocalypse
Betyg: 3

Bill Callahan etablerade sig som Smog, där han gjorde försiktigt utsmyckade pärlor till låtar där hans säregna djupa röst gjorde varje lyssning till en upplevelse. Americana med mycket

Det är på samma spår han har fortsatt under eget namn. 2009 års Sometimes I Wish I Were An Eagle var en av årets bästa, och med Apocalypse tar han sats där förra skivan slutade. Det är mer fart och mindre ljudlandskap. Mer direkt. Tyvärr, är jag nödbedd att säga, lite av Callahans egenhet försvinner i viljan att göra mer poppiga, tillgängliga låtar.

Ändå är låtar som Baby’s Breath briljanta i sin enkelhet. Den akustiska gitarren får sällskap av en klagande elektrisk sådan och Callahans klagande röst binder ihop alltsammans.

Skivan är kort, når inte upp till 40 minuter och det apokalyptiska temat är tydligt i låtarnas texter, ibland ger också musiken en förstärkning. Men oftast inte, det är bitvis lite ofokuserat och utan riktning.
Flummigt, om man så vill, som i America!

Långsamt pockande, närmast jazzliknande är det också i Universal Applicant. Men bäst är Callahan när han som i Riding for the Feeling lugnar ner och låter kompet lyfta fram hans stora tillgång, rösten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Gorillaz: The Fall, recensionen

by

Artist: Gorillaz
Titel: The Fall
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 16 april på vinyl, 20 april på CD.

Musiken är inte ny, The Fall släpptes till fansen som gratis download redan vid jul 2010 men först nu släpps skivan på LP. Plattan är resultatet av sångaren Damon Alarns dötid under höstens USA turné. Vad han har gjort är att med diverse appar på sin ipad knåpat ihop ett gäng låtar likt en blogg. Spåren är döpta efter platser de besökt och personer de mött under resans gång.

Men musikaliskt är det smärtsamt, det låter stundtals riktigt illa. Rytmerna och melodierna är intetsägande, produktionen onyanserad och musiken unken. Att underhålla sina fans med ett slags musikjournal kan jag se tjusningen och idén med, men vem som fyra månader senare skulle vilja köpa låtarna och låta dem snurra på skivspelaren förblir en gåta.

Kommer ni ihåg när man gjorde egna ”låtar” och ringsignaler på mobilen genom att välja gitarrslingor, trumslingor och så vidare? Tänk er något liknande men med lite fler finesser och ett större utbud av
slingor. Lägg sedan till en mans leda och tristess. Då har ni soundet på The Fall.

Det andra spåret Revolving Doors är så gott som det enda spåret som fungerar och skulle platsa på en ordinarie Gorillazplatta. Där serveras lyssnaren den hemtama släpiga sången som är ett signum och
musiken fungerar. Någorlunda. Bobby in Phoenix skulle kunna bli ytterligare ett bra spår som lättar
upp men den känns klyschig rakt igenom textmässigt och i sitt upplägg.

Damon sa själv när låtarna först släpptes att det var lika bra att låta folk ladda hem dem gratis då han inte förstod vem som skulle betala för dem. Frågan är om han ändrade sig eller vem som tog beslutet att släppa dem – igen.

The Fall ska ses för vad det är, en mans dagbok under en turné. Den andra frågan som bör ställas är varför Damon inte har använt sig av de enorma resurser som finns inom bandet (bland annat två före detta The
Clash-medlemmar) och istället plinkat på sin förvuxna iphone. Musiken blir lidande.

Rekommenderas för dem där riktigt inbitna Gorillazanhängarna som prompt ska äga allt som bandet producerat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Snutjävel – spretig punk från Falköping

by

Artist: Snutjävel
Titel: Aldrig i helvete
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 7 april 2011

”2011 blir året vi gör allt vi lovat att inte göra” har Snutjävel själva sagt, och sagt och gjort. Snutjävel har släppt sin första skiva. ”Aldrig i helvete” är en samlingsplatta med låtar från tre tidigare EP’s.

”Aldrig i helvete” är en hyfsad skiva, dock så känns den väldigt anonym, den sticker varken ut eller är egen, något som jag ändå kan tycka är viktigt även om hc-punk oftast bara är hc-punk. Fan, vid närmre eftertanke så har jag säkert hört detta innan, har bara glömt det. För kepsarna med snutjävel loggan är fan svår att missa.

Låtarna spretar lite hit och dit vilket resulterar i att den faller rätt platt. Jag skulle absolut kunna plocka ut låtar som ”Punksvin” och ”Levande musik” och stoppa in i spellistor nästa gång det vankas fest, men jag tror inte att det är ett sådant spår som livar upp kalaset, utan den är mer bara soft att ha i bakhuvudet. Jag har svårt att se migsjälv stå och skröla ”BASEBOLLATTAAAAACK” en sen kväll efter tio öl.

Men jag måste säga att det nog är mitt eget fel att detta blev så fel. När jag läste lappen jag fick till skivan så inbillade jag migsjälv att det skulle vara hård, arg musik jag skulle få lyssna på. I mitt egna huvud så låter ”Snutjävelt” som ett coolt band i stil med ”Massgrav”, men det faller mer som en dålig version på ”Knullad med kniv”. But thats just one girl´s opinion.

Så, tyvärr snutjävel, men ni får inte min kärlek idag. Kanske är ni bara ett sådant band som funkar bättre live, så ni kan ju höra av er om ni kommer till stockholm. För aldrig i helvete, ibland behöver man bara stå fast vid sitt ord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,