Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: Bortom Lampedusa – vinnare av Guldbjörnen i Berlin 2016

by

boromlampedusa

Bortom Lampedusa
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2016

Bortom Lampedusa är en italiensk dokumentär av Gianfranco Rosi. Filmen vann Guldbjörnen i Berlin 2016.

Lampedusa är en ö cirka 20 mil söder om Sicilien. Lampedusa är inte vilken ö som helst. Den är det närmaste målet för flyktingarna från Afrika och Mellanöstern. De kommer i överlastade farkoster från Libyen. Det kommer tusentals flyktingar. Många blir räddade av aktioner som Mare Nostrum . Men varje dag inträffar tragedier. De överlastade båtarna sjunker och människor drunknar.

Regissören bosätter sig på ön i ett år. Han blir vän med Samuele 12 år som gör slangbellor, kämpar med engelska läxor och nya glasögon. Han leker krig med kompisen bland kaktusar och förbinder de skadade kaktusarna när de har blivit träffade. Det är genom honom vi ser livet på ön.

Farmodern som donar med kaffe. Hon bäddar dubbelsängen med omsorgsfull kärlek. Farbrodern med fiskebåten och det lugna havet. Det vardagliga livet flyter på.

Öns enda läkare, doktor Pietro Bartolo, har verkat i 30 år på ön. Det är han som är med när migranterna räddas och avgör vem som behöver vård eller skall till förvar. Unga män dör av uttorkning eller får stora livshotande sår av bensin som blandats med havsvattnet . Flyktingarna undersöks och de är så många , så anonyma. De slussas vidare till förvar och till fastlandet men tragedin är så tydlig.

Det är en fin poetisk film med ett underbart naturfotografi. Det är en film som visar att humanismen kan finnas kvar även när tragedin är överväldigande.

Filmrecension: Kiki – en dokumentär om att inse sitt värde vem man än är

by

kiki_film KIKI – not about us without

Kiki
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 augusti 2016

Kiki är en dokumentärfilm i regi av Sara Jordenö och manus av Sara Jordenö och Twiggy Pucci Garcon och som handlar om en subkultur i HBTQ-rörelsen. Ballroom är en slags konstnärlig performence i dansform. Den har funnits i mer än tjugo år och fått en nytändning i en subkultur kallad Kiki-scenen.

Redan på 1990-talet blev Ballroom känt genom Madonnas video Vogue och dokumentären ”Paris is burning”. Den filmen ha blivit en ikon i filmhistorien.

Dansen är viktig men Kiki är inte bara dans. Kiki vill också skapa självförtroende, stolthet och gemenskap. Du är den du är och det kan ingen ta ifrån dig. Det här är jag och jag är fin. Alla är unika och det unika är värdefullt. Det är några av nyckelreplikerna i filmen. Att inse sitt värde som svart, latinos, gay eller transa i en värld där vit och hetero är normen. Kiki vill vara en familj, en mor, en far, en bror eller en syster. Kiki vill påverka politiskt och stödja utsatta ungdomar.

Dansperformence är grunden för Kiki men jag tycker att filmen börjar med mycket yta. Dansen, kläderna, sminket, uppvisningar, tävlingar publik och domare tar mycket plats. Filmens inledning kunde ha handlat om vilka tävlingsdansare som helst.

Under filmens gång kommer personerna fram. De berättar om sin uppväxt, skola eller föräldrarnas reaktion när de avslöjade sin sexuella läggning. Som tittare kommer jag dock inte så närma personerna. Det känns som om ingen egentligen visar mer än det förväntade sidorna.

Jag hade också velat se mer av gemenskapen inom rörelsen eftersom det betonas att Kiki får ersätta den familj som ibland har försvunnit. Nu kom den mest fram vid en minnesceremoni efter en avliden.

När två av huvudpersonerna får inbjudan till Vita huset och Obama talar om allas rättigheter tas HBTQ i förhållande till samhället upp. Man talar också om problem som hemlöshet och svårighet på arbetsmarknaden för HBTQ-ungdomar.
Om man vill se en del av HBTQ-kulturen runt fenomenet Ballroom är Kiki en utmärkt film. Om man är nyfiken på mer än dansen så saknar jag en del.

Filmrecension: Fonko – en underbar resa in i afrikansk nutida musik

by

fonko

Fonko
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 april 2016, på VOD 8 maj 2016

Fonko är en underbar resa in i den nutida afrikanska musiken. Vi får möta musiker från flera afrikanska länder, som Nigeria, Ghana, Sydafrika, Burkina Faso med flera länder. Gemensamt för dem alla är att de influeras av både den traditionella afrikanska musiken och nutida musik, oavsett om deras musikstil är hiphop, house eller popmusik. Filmen för oss också in i de afrikanska ländernas samhällen och de många problem som människor möter där: brist på demokrati, utnyttjade av västvärlden och det plågade arvet efter kolonialismen. För de afrikanska musikerna vi får möta i Fonko är musik mycket mer än underhållning: det är ett sätt att få sin röst hörd, att uttrycka sig, att utbilda och mana till kamp för att ena Afrika och ta itu med orättvisor.

Filmen är gjord av Lamin Daniel Jadama, Lars Lovén, Göran Hugo Olsson och Tobias Janson som står bakom hyllade och prisade ”The Black Power Mixtape” och ”Om våld”.

I filmen Fonko möter vi några av de mest frispråkiga, kreativa och intressanta artisterna som omdefinierar bilden av Afrika. Genom filmen hör vi också rösten av en av kontinentens största musikaliska ikoner och politiska aktivister – Fela Kuti – via tidigare inspelade intervjuer som till viss del aldrig tidigare sänts.
Fela Kuti är en av Afrikas största musikaliska ikoner. Fela är död sedan 1997 och rösten är hämtad från inspelade intervjuer, varav en del aldrig sänts. Fela introducerar scenerna men ger också historiska tillbakablickar till en tid då afrikanska länder bröt sig loss från kolonialismens bojor och utropade självständighet. Men på den tiden fanns varken en stor medelklass eller digitala distributionsformer. Inte heller internet. Dagens revolution har helt andra förutsättningar.

I förhandsmaterialet till filmen står:
Vår tids stora musikaliska revolution pågår just nu i Afrika och påverkar 100-tals miljoner människor. Afrobeats, kuduro och azonto är klubbmusik byggd på traditionella rytmer och har blivit identitetsbärande för en hel generation. Musiken är också ett uttryck för den dramatiska samhällsutveckling som pågår över hela kontinenten med allt vad det innebär av minskad fattigdom, ökande inkomstklyftor, sekularisering och konflikter mellan tradition och modernitet.

Kanske är det så att den stora musikaliska revolutionen pågår i Afrika. Jag är inte tillräckligt insatt i musik för att kunna avgöra det. För mig är de flesta av alla dessa stora afrikanska musiker okända – och det var mycket intressant att höra dem berätta om sin musik och sin syn på vad de vill och kan göra och uttrycka med sin musik. De är alla mycket medvetna om samhällsfrågor. De står mitt i Afrikas modernisering och kontinentens sociala och politiska omvälvningar och skildrar detta och reagerar på detta genom en lavin av slående, innovativ och visuell musik.

Medan Sydeuropa står på ruinens brant är länder som Angola, Ghana, Nigeria och Sydafrika bland världens snabbast växande ekonomier. Över hela kontinenten sker en snabb modernisering med allt vad det innebär av minskad fattigdom, ökande inkomstklyftor, sekularisering och konflikter mellan tradition och modernitet. Fast kanske är det som några av musikerna säger: Vårt samhälle blir rikare men det är bara en liten elit som blir rikare, de många förblir alltid fattiga och maktlösa.

I pressmaterialet berättar om filmen:
I Fonko träffar vi några av de mest frispråkiga, kreativa och intressanta artisterna som omdefinierar bilden av Afrika. De bryter tabun om vad man får säga om homosexualitet, förklarar vad den koloniala mentaliteten innebär för dagens afrikanska musik och skapar musik som världen aldrig hört tidigare. Och vi möter dem i deras hemmamiljöer, i 20-miljonersstaden Lagos där överdådig lyx blandas med djup fattigdom, bland Luandas splitter nya skyskrapor, bredvid öppna kloaker i Accra, vid en kaffevagn i Dakar, på en nattlig gata i Ouagadougou och i en kåkstad i utkanten av Kapstaden.

En sak som var lite irriterande dock är att i vissa partier av filmer, när någon artist säger något som filmskaparna vill att vi ska lyssna på extra mycket: då är citatet skrivet med stora bokstäver på engelska mitt på filmduken, med stora blaffiga färgstarka bokstäver. För oss som ser den svenska versionen är en svensk textremsa där under. Det blir lite rörigt då, de blaffiga engelska citaten stör bilden. Men, tja det är bara en liten bagatell ändå. Filmen var rolig att se och gav mig en ordentlig inblick i vad som sker bland vanliga människor i Afrika idag.

Om du liksom jag blev sugen på att lyssna mer på någon eller några eller alla av de musiker som är med, här är en lista på de artister som medverkar i filmen:
Fela Kuti
Nneka
Titica
Wanlov the Kubulor
2Face
Cabo Snoop
Sister Fa
PPS
Weydiack
Alpha Blondy
Sebem
Sacerdote
Black Motion
Oskido
Lady J
Waga 3000
Daara J Family
Didier Awadi
Spoek Mathambo
Neo Muyanga
Lerato Mbele
Crosby Bolani
Koriandah
Hugh Masekela
Kanyi Mavi
Lynsey Chutel

Filmrecension: Martha & Niki – en fin hyllning till dans, till vänskap och till hiphop

by

marthaandniki

Martha & Niki
Betyg 4

2010 fick världen sina första kvinnliga världsmästare i streetdance/hiphop. De två kvinnorna dansade sig fram till den fina vinnarbucklan var två svenska tjejer, Martha Nabwire och Niki Tsappos. I filmen Martha & Niki får vi se de två hiphop-dansarna Martha Nabwire och Niki Tsappos som siktar på att vinna Juste Debout i Paris – det finaste priset på den internationella street dance-scenen. Vi får följa den svenska uttagningen som de vinner och vi får följa dem i Paris. Det är en fascinerande värld att komma in i och det är två fantastiska tjejer vi får komma nära.

Filmen som är en dokumentärfilm av Tora Mkandawire Mårtens bryter mönstret från många liknande dokumentärer genom att vi i början av filmen får följa dem dansande till VM-pokalen men filmen slutar inte där utan det är i stort sett filmens inledning. Vi får sedan följa dem efteråt. Vi får lära känna dem mer och se en del äventyr de har tillsammans men vi får också se hur Martha börjar vilja gå en egen väg och inte längre vill vara en del av duon Martha & Niki.

Filmen känns mycket ärlig och det känns som att jag kommer de två unga kvinnorna nära. De är två väldigt olika kvinnor med varsin bakgrund, även om båda har ett ursprung från Afrika. Niki blev adopterad av en svensk familj som mycket liten, från Etiopien. Martha kom som trettonåring till Sverige från Uganda. Hon längtar ofta tillbaka till Afrika och sin hembygd, berättar hon. Niki har inga minnen från sin tid i Etiopien. Nikis familj är en konstnärsfamilj och det verkar vara en bra familj och hon verkar trygg i sig själv. Martha kom som trettonåring till Sverige med sin mamma och sin syster, men vi får inte veta något mer om det. Det är filmens minus, för min del. Jag tvingas själv fylla i uppgifterna om varför hon känner sig överkörd av Nikis styrka. Martha ger uttryck för att hon mest hänger med på saker för att Niki vill det.

Även om det finns saker jag vill veta mer om när det gäller dessa två unga kvinnor fascineras jag ordentligt av filmen i sin helt. Den har mycket bra hiphop och helt fantastisk dans, de är suveränt duktiga dessa två tjejer. De verkar också klara den test deras vänskap ställs inför, genom att tala ärligt med varandra och gå vidare i livet på var sitt håll. Filmen är en fin hyllning till dans, till vänskap och till hiphop. Och för oss som inte är stora diggare av hiphop ger den en fin inblick i en för oss annars okänd värld.

Filmrecension: Jakten på ett bättre liv – ett måste för alla som har åsikter om immigration

by

jaktenpaettbattreliv

Jakten på ett bättre liv
Betyg 4
Visas på Stockholms filmfestival

Denisa 23 år, Sara 24 år och Liliana 49 år är tre tiggare från Rumänien som sitter på gatorna i Stockholm för att förmå stockholmare att skänka dem några kronor och de tar gärna emot burkar för att panta. De drömmer om att få in pengar för att kunna få ett hus hemma där de kan ge sina barn en bättre framtid. De två journalisterna Caroline Kernn och Tova Kukiala Medbo har följt dessa tre romska kvinnors liv, både här i Sverige hemma i Rumänien.

Caroline Kernen och Tova Kurkiala Medbo har jobbat med filmen sedan 2013, då allt fler personer som tigger började synas på Stockholms gator.

– Vi pratar ofta om EU-migranter men vi pratar sällan med dom. Vi ville veta mer, varför gör de den här resan och hur ser det ut hos dom egentligen? säger filmskaparna till P4.

Det känns som en ovanligt ärlig film. Vi kommer riktigt nära dessa tre kvinnor som i sina hemländer lever i en sådan misär som ingen av oss skulle vilja byta med. Samtidigt visas filmen inte upp dem som hjälplösa offer: de har mycket vilja i sig och humor och framför allt är de tre människor som träder fram inför oss.

– Vi såg dem och pratade om dem men vi visste inget om deras liv, det var som att de levde i en parallell värld bredvid vår. Jag jobbade som nyhetsreporter då och gjorde ett jobb som handlade om det här. Då pratade jag med några som berättade att de sov i en bil och jag kände att det låter ju helt sjukt, jag måste veta mer, säger Caroline Kernen till tidningen Stockholm Fria.

Sedan tiggarna i Sverige blivit många fler har deras situation debatterats. En del vill förbjuda tiggeri, andra hävdar bestämt att det är bra att de kan tigga för det är ett sätt för dem att skapa en bättre framtid – och mellan dessa två motpoler finns det mellanlägen som att rekommendera att satsa på att hjälpa dem i deras hemländer. Filmen tar inte ställning till frågan om att tigga är den bästa vägen för dem eller inte. Det är en av denna dokumentärs många styrkor att den inte skriver oss på fingrarna vad vi ska tycka och dra för slutsatser.

Filmskaparna låter oss istället komma närmare dessa tre kvinnor som berättar om sitt liv. Sara har redan fem söner och väntar sitt sjätte barn. Denisa har två döttrar och väntar sitt tredje barn. Liliana har ännu fler (jag ber om ursäkt att jag missade hur många barn hon har, men någonstans kring tio, tror jag). Liliana är 49 år men tänderna är slitna och flera fattas – hon är rynkig, krokig och ser betydligt äldre ut än 49. De har alla tre ett betydligt slitsammare liv än de flesta som är födda i Sverige.

Denise och Sara berättar att de blev gifta i 14-15-årsålern – och när en kvinna i deras grupp blir gift slutar hon direkt i skolan.
– En gift kvinna kanske tittar på andra män om hon går kvar i skolan, så resonerar de hos oss, berättar de.

Vi får se hur de bor. I Sverige bor de i läger de slagit upp och under filmens gång får vi se dem vi tre tillfällen tvingas flytta från lägren. De har ju byggt sina läger på mark som ägs av kommunen eller någon markägare. Vid ett av dessa tillfällen var den en större grupp svenska aktivister som försökte förhindra rivningen av lägret. Det är lätt att känna att de borde väl kunna få bo där, de stör väl ingen. Men det skulle ju samtidigt betyda att de lagar vi har om äganderätt i svenska samhället inte skulle gälla. Då skulle i princip vem som helst av oss kunna bygga ett bo var vi ville. Filmskaparna besöker dessa tre kvinnor i deras hem i Rumänien också. Där bor de visserligen i någon som väl kan kallas hus, men nja, det är mer ruckel och fallfärdigt. De är knappast ett boende någon av oss skulle vilja bo i. Det är inte konstigt att de drömmer om ett bättre liv och försöker på det sätt som står dem till buds: åka till Sverige och tigga. Alla vill väl förbättra sitt liv.

Det är förfärligt att åka till ett kallt land och sitta på marken och tigga är vad de upplever vara deras enda alternativ till att förbättra sitt och sina barns liv. Att något måste ske för att dessa människor ska kunna ha bättre alternativ, det borde alla inse. Filmfestivalens tema är migration och I jakt på ett bättre liv är det enda svenska bidraget i sektionen. Alla som har någon åsikt om vårt samhälle idag och om migration bör se denna dokumentär. Den låter oss komma tre tiggare närmare – och filmen säger inte vad vi sak tycka, filmskaparna lämnar det åt oss att själva tänka och känna.

I Stockholms filmfestivals program beskrivs filmen:
Vi passerar dem dagligen på Sveriges gator. De har kommit hit från fattiga länder i Europa för att tigga, sälja tidningar och panta burkar. Men vilka är de? I denna varma regidebut skildrar filmskaparna vardagen bakom rubrikerna och följer kusinerna Denisa och Sara som kämpar för att försörja sina familjer i Rumänien.