• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmfestival

Kulturbloggen på fest kring världspremiären av Jag saknar dig

5 februari, 2011 by Rosemari Södergren

”Jag saknar dig, jag saknar dig” av Peter Pohl och Kinna Gieth handlar om livet två 14-åriga tvillingsystrar, en av dem dör innan hon fyller 15 och boken skildrar livet för den som överlevde.” Jag saknar dig, jag saknar dig” fick Augustpriset i klassen för barn- och ungdomsböcker 1992. Nu har filmen blivit film med något kortare titeln ”jag saknar dig”. Regissör är Anders Grönros.

Filmen hade en tidig världspremiär på Göteborg Filmfestival och Kulturbloggen var på plats. Det var en världspremiär med rejäla festligheter. Först var det mingel före filmen, där några bloggare var inbjudna och minglade med skådespelare, musiker, filmregissör, producenter och en del annat filmfolk.

Kulturbloggen var bland de första på plats och den vi träffade allra först där var den underbara skådespelaren Thomas Hanzon, som i filmen ”Jag saknar dig” spelar flickornas ganska elaka pappa. Den som vill se Thomas Hanzon live ska passa på att se föreställningen ”En familj” på Dramaten. Den har förlängts en säsong på grund av det stora publiktrycket.

Nästa person vi snackade med i vimlet var Ludvig Nilsson, sångaren från rockbandet AiluCrash. Håll utkik efter det bandet. Kirunabandet AiluCrash kommer absolut att slå igenom i samband med den här filmen. AiluCrash spelar en rockbaserad pop med lite synt till. Rockigt framför allt. Låten ”Turn the tide” släpps som singel senare i vår, jag lovar att den kommer att höras i radion. Bandet håller på att spela in ett album som kommer att släppa fram emot sommaren, eller i höst, berättade Ludvig Nilsson.

Bandet och framför allt sångaren i bandet, spelar en stor roll i filmen. Ludvig NIlsson spelar sångaren, som i filmen heter Ailu och som har en hel del med handlingen att göra. Bland annat gör han en scen i en kyrka, som säkert kommer att bli rätt omtalad.

Nästa personer vi träffade på och snackade med i vimlet var tvillingarna Hanna och Erica Midfjäll, som har de två huvudrollerna. De berättade att de är enäggstvillingar också, precis som tvillingarna i filmen och att de också var rätt olika och att det började märkas just i tonåren. Det är sådant som filmen också visar. Erica som spelar Tina, tvillingen som överlever, har inte studerat teater alls utan gick industridesign-inriktning i gymnasiet. Hanna däremot har varit teaterinriktad länge och jobbar just nu med att ta hand om barngrupper i teater.
– Det är så härligt att se barnen spela teater, de är så omedelbara, berättade hon.

Filmen kommer upp på de svenska biograferna i höst först. Jag lovar att det kommer framför allt att bli en succé bland tjejer, dels för handlingen och de ämnen som den tar upp men också för bandet AiluCrash, som definitivt kommer att slå igenom med filmen.

Längst ner, under vimmelbilderna, finns låten ”Turn the tide” från spelningen på festen. Tyvärr var det så mörkt att det inte syns på mycket, men ni för lyssna desto mer

Här är Ludvig Nilsson, sångaren i AiluCrash, tillsammans med Robert Lundström, Kulturbloggens filmkritiker i Göteborg.

Skådespelaren Thomas Hanzon tillsammans med musikern och bloggaren Camilla Gervide.

Här är Kulturbloggens Robert Lundström tillsammans med tvillingssystrarna Erica och Hanna Midfjäll som spelar tvillingarna Tina och Cilla i filmen.

Här är regissören Anders Grönros i vit kostym i mitten.

Här presenterar regissören Anders Grönros några av skådespelarna i filmen:

Här spelar AiluCrash låten Turn the tide (tyvärr så mörkt att det inte syns så mycket, men ni får lyssna. Tvillingarna Erica och Hanna Midfjäll är med på scen och sjunger.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Peter Pohl, AiluCrash, filmfestival, fest, Midfjäll Kiruna

Arkiverad under: Film, Krönikor Taggad som: AiluCrash, fest, Filmfestival, Midfjäll Kiruna, Peter Pohl, Scen

Göteborgs Filmfestival: Mammas Comeback och Love During Wartime

2 februari, 2011 by Redaktionen

Andra dagen (29/1) var full av seminarier, konferenser och intervjuer, så det blev inga filmer för min del. Och söndag den 30/1 var just en söndag som krävde lite ledighet, därför hoppar vår resa i Göteborgs Filmfestival direkt till måndagen 31 januari.

Jag hann med tre filmer, varav två var nordiska dokumentärer och tas upp nedan. Den tredje, danska filmen Truth About Men, kommer i ett framtida inlägg.

Mammas Comeback

När Rosie var i tjugoårsåldern var hon Sveriges dragracingdrottning, en lysande stjärna i den annars så mansdominerade sporten. Sedan kom livet emellan med äktenskap och småbarn och satte stopp för tiden på racerbanan. Nu, efter ett uppehåll på 34 år, ska Rosie göra comeback.

Alla människor har någon slags dröm. Om man ska skildra den på film är det själva kampen att uppnå den som är viktigast. Vägen dit. Tyvärr börjar den kampen lite för sent i Mammas Comeback och är inte tillräckligt stark för att engagera. Som tur är finns det en unik och stundvis inspirerande historia att berätta, speciellt för kvinnor som sett sig tvungna att lägga sina livsmål åt sidan för att ta hand om en familj. Dessutom är den gjord med ett imponerande vackert foto och regi. Cinezine ger den 3/5 i betyg.

Love During Wartime

Love During Wartime tar upp kampen för rätten att bo med den man älskar, som för det gifta paret Osama (palestinier) och Jasmin (israel) är kärleken inte en självklarhet.

Själva konflikten mellan länderna och vad de lokala invånarna säger om den tas aldrig upp, kanske för att den anses en självklarhet i dessa tider eller för att endast huvudobjekten och deras familjer skulle ligga i fokus.

Problemet är att det händer väldigt lite och lika intressant eller underhållande som det är att stå sist i en oändlig kö är det också att följa Jasmin från myndighet till myndighet och i telefonkö efter telefonkö. Väldigt lite frustration avges i duken och på grund av detta byggs all frustration upp inom publiken istället. Antingen gick flera filmiska ögonblick förlorade eller så är de utvalda objekten högst ointressanta, för temat är det inget fel på. Cinezine ger betyget 2/5.

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmfestival, Giff, love during wartime, mammas comeback, Recension, Scen

Från Göteborgs Filmfestival: Cirkus Columbia

2 februari, 2011 by Redaktionen


Cirkus Columbia
Betyg 4

Cirkius Columbia utspelas i en by i Bosnien. Året är 1991 och kriget står inför dörren. Divko (Miki Manojlovic) anländer till sin hemby efter att ha hållit sig borta i 20 år. Med sig har han sin unga flickvän Azra (Jelena Stupljanin) och även sin högt skattade katt. När Divko 20 år tidigare lämnade byn, övergav han samtidigt sin fru och son, som har bott kvar i hans hus under tiden och han har knappt mer än klivit ur bilen när han kör ut dem.

Filmen, som är baserad på en roman av Ivica Djikic, är regisserad av den skämtsamme Danis Tanovic och innehåller ett gäng smått säregna individer som alla passar in på sitt sätt. Divko, som verkar sitta inne på en summa pengar, kör sitt egna race nästan hela filmen igenom och man kan inte annat än skratta när han lyckas få hela byn dit han vill genom sina pengar. Man kan heller inte annat än skratta åt byns glasmästare som inte har mycket mer än två repliker, men som levereras på rätt ställe. Man har även fått med en byfåne som är lätt att älska. På den fronten har Danis verkligen lyckat.

Den något snälldumme Martin (Boris Ler), son till Divko, är en radioamatör i 20 års åldern som försöker vara sin mamma trogen, men lockas av att flytta hem till sin pappa och hans snygga flickvän. Martin är en synnerligen charmig kille och samtidigt helt omedveten om detta. Man myser när man ser hans iver över den nya utrustningen och hur han fumlar runt när han ska sätta upp den. Även detta håller Danis på en bra nivå och han låter inte Martin ställa till med för mycket. Det hinner aldrig bli sådär pinsamt.

Vill även lyfta fram skådespelerskan Jelena som på ett bra sätt växlar mellan diva, smått rädd och nykär. Hon levererar alla ”roller” bra och på ett övertygande sätt.
Det jag kan tycka är tråkigt med filmen är att den är väldigt förutsäg bar. Det är egentligen en ganska tunn story, men som sagt; det är ett härligt, smått säreget gäng som bor i byn och Danis lyckas med konsten att hålla det på en bra nivå. Det är en varm film, i en vacker by under en tid då det fortfarande var fred. Se den.

Läs även andra bloggares åsikter om GIFF, Göteborg International Film Festival, film, recension, filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmfestival, Giff, Göteborg International Film Festival, Recension, Scen

Från Göteborgs Filmfestival: Recension av Udaan

31 januari, 2011 by Redaktionen


Udaan
Betyg: 4

Efter att ha smugit ut för att gå på bio med sina vänner blir Rohan (Rajat Barmecha) 16 år relegerad och tvingas flytta från internatet. Hem till sin familj. Familjen består av fadern (Ronit Roy), en man vars vardag delvis består av att jobba på industri samt att kontrollera den lilla familjen, bl.a. genom att bestämma vad Rohan ska bli. Rohan å sin sida vill inte läsa till ingenjör, utan han vill bli författare. Faderns ord är lag och han krossar snabbt Rohans drömmar, som tvingas in i en vuxenroll han inte vill ha.

Det här är en film som berör. Filmen berättas från A till B, alltså inget nytt under solen på den fronten. Men den berättelse som utspelas däremellan är otroligt fin. Vikramaditya Motwane lyckas här att förmedla sympati genom enkla medel. Mycket hänger i luften och man liksom vet vad som händer under detta tack, även om det dröjer en bit in i filmen innan man får det bekräftat. Rajat tolkar faderskaraktären på ett otroligt sätt vilket höjer mycket.
Det jag kan sakna är kvinnorna. De är på gränsen till obefintliga och jag tycker att det är tråkigt att de få som är med inte får större plats. Detta höjer visserligen kemin mellan lillebrodern och huvudpersonen, men man hade nog utan problem gett dem mer plats. Detta är en film jag starkt kan rekommendera.

Mer från Göteborg International Film Festival:
Göteborgsposten 1 och Göteborgsposten 2.

Läs även andra bloggares åsikter om GIFF, film, filmfestival, Göteborg International Film Festival, recensioner

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmfestival, Giff, Göteborg International Film Festival, recensioner, Scen

GIFF: King of Devil’s Island och 127 timmar

30 januari, 2011 by Redaktionen

I fredags (28/1) öppnades portarna för Göteborgs Filmfestival och den är nu i full gång med vad som ser ut att vara rekordlånga köer. Två av filmerna som sågs under första dagen är norska King of Devil’s Island och oscarsnominerade 127 timmar. Här följer en kort summering av båda:

King of Devil’s Island

Marius Holst fjärde långfilm utspelar sig 1915 på en uppfostringsanstalt i norska ön Bastøy, en ö som blir lika mycket en del av historien som dess förtryckta invånare. Det är väldigt mycket en skildring av maktspel, den ultimata versionen.

Stellan Skarsgård spelar en perplex karaktär, svår att identifiera och intressant att studera. Är han den djävulske föreståndaren man gärna vill tro, eller är han offer för onda krafter från övriga anställda i anstalten? Samtidigt har vi ett par starka prestationer från ungdomarna, t.ex huvudkaraktären Benjamin Helstad som den tuffe men rättvise Erling.

King of Devil’s Island är en stark film som höjer tempot i takt med speltiden och har kvaliteter som påminner om Europas nya våg i 60-talet. Cinezine ger betyget 4/5.

127 timmar

En är en förskräcklig, men sann, berättelse om bergsbestigaren Aron Ralston som råkar ut för en olycka och blir fastklämd i en bergsklyfta mellan väggen och en stor sten. Att återberätta något sådant bör inte vara lätt – en man på samma plats och position under 127 timmar – men med rätt filmskapare är det heller ingen omöjlighet. Det kräver en experimentell anda, ett visionärt tänkesätt och ett oerhört kompetent objekt framför kameran. Perfekt för Danny Boyle och James Franco.

Det är en känslomässig berg-och-dalbana som ger en god inblick i huvudet på Aron i sin svåra situation. Det är svårt att tänka sig någon annan än James Franco i huvudrollen, han är den viktigaste ingrediensen i filmen och främsta orsaken till varför det fungerar så effektivt. Filmen har fått 6 oscarsnomineringar och även den betyget 4/5.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: 127 timmar, Filmfestival, kungen av bastoy, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 18
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Jo Nesbøs Harry Hole Betyg 3 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Je m’appelle Agneta Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg … Läs mer om Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

Diktatorns tårta Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

Ett Jazzliv - Om saxofonisten Bernt … Läs mer om Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

Fejk Foto: Ninja Hanna / Studio Bon Det … Läs mer om Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

11/4 2026 Kungsbacka Teater (arrangör … Läs mer om Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in