Den som drabbats av Alzheimer har sin empatiska förmåga orörd: glädje, sorg, smärta, kärlek – allt finns tillgängligt, kanske starkare än någonsin i det friska livet.
/E. Norin
Jag har läst en vacker, och obehaglig, bok: ”Mamma minns du mig” (Isaberg förlag, isbn: 978-91-7694-777-7) av Elisabet Norin (www.elisabetnorin.nu).
Dessutom har jag fått äran och uppdraget att slutföra bokens bloggturné. Bara idén att skicka ut boken till ett antal litteraturskribenter för att låta dessa under ett antal veckor intervjua författaren och tycka till om boken gjorde mig nyfiken. När den damp ner i min brevlåda och jag vägde den i handen och betraktade det vemodsfyllda, men ändå lugna, omslaget ökade nyfikenheten än mer. Att sedan läsa den gick fort, egentligen för fort. Jag hade gärna läst mer.
Norins debutroman är en relationshistoria med fokus på Dagmars sjukdom och hur denna påverkar henne själv och henne barn, i synnerhet dottern Clara. Genom egna kapitel då vi får blicka in i Dagmars fragmentariska, sönderfallande minnen och tankar, och gemensamma kapitel som behandlar Claras vardagsliv och nya, trevande relationer berättas historien om hur man som människa agerar då en älskad i ens närhet drabbas av en obotlig sjukdom, i detta fall Alzheimer (http://www.alzheimers.nu), och sakta förändras framför ögonen på en. Vilka tankar väcker det hos de anhöriga? Vilken hjälp – eller ickehjälp – finns? Och hur kan en annan människas sjukdom tvinga en själv att brottas med de egna minnena och demonerna?
Jag hade velat se en koncentration, ett fokus, i Norins berättelse om Dagmar och Clara. Deras relation, samt relationen bakåt i tiden till mormodern hade gott kunnat stå för sig själv. Dessa delar har dessutom ett språk som flyter lätt över sidorna, som ger insikt i känslor och de inblandades problematik. Att samtidigt som detta pågår blanda in en kärlekshistoria och hur det fungerar på Claras arbetsplats (hon vikarierar som lärare) kunde med lätthet ha strukits. Jag kan förstå varför det finns där, för att sätta karaktärerna i ett sammanhang och för att visa på vardagen som motvikt till det oförklarliga som händer med Dagmar, men det behövs inte. Det blir helt enkelt övertydligt. Likadant är det med de olika förklaringar till tankar och samhällsfenomen som Norin, via Clara, ger läsaren. Det behövs inte heller. Läsaren ska inte underskattas, och som sagt: huvudhistorien lever för sig själv.
Jag hade också velat få än mer av Dagmars ”egna” tankar och funderingar även om de är osammanhängande, även om de visar att hon har ett eget universum. Balansen mellan henne och Clara väger i dagsläget över till Claras fördel. Men för mig är Dagmar huvudperson. Hon är visserligen sjuk, men har sin historia, sitt liv. Hon hade gärna fått ta ännu mer plats.
Mamma minns du mig är en läsvärd roman som mestadels håller en skimrande nivå vad gäller innehåll och språk. Att råka ut för att ens mamma blir en främling, förfaller och degraderar framför ögonen på de anhöriga, är oerhört tungt. Att behöva ställa frågan: ”Mamma minns du mig?” är inget som jag önskar någon. Ändå händer det. Hela tiden.
Jenny Fornell
Artikeln finns också på http://octotext.blogspot.com. Där finns också en kort intervju med
författaren.
Andra bloggar om: recension, böcker, litteratur, Elisabet Norin, Alzheimer, mamma
Tack för boktips!
Jag stöter på denna sjukdom i mitt arbete men då är jag som personal och ser detta fruktansvärda ske. Att vara ett barn och se sin förälder förändras måste vara en stor sorg. Barnen har oftast svårt att ta till sig sjukdomens förlopp. Kan inte, vill inte förstå och jag kan förstå dem…
Varsågod. Rörande berättelse som sagt och lätt att ta till sig. Ha en bra läsning! /Jenny