Om rock´n´roll ger vilda vibrationer, så handlar jazzen mer om passion. På Galleri Lyktan i Skogås samlades en liten skara för att höra berättelsen om en av de största jazzmusikerna i vårt land. Leif Domnérus (bilden) bjöd in till en kväll med pappa Arne Domnérus (1924-2008) i centrum.
Jag fick uppleva denne jazzens mästare just här, i Mariakyrkan i Skogås. Det var bara några år innan Arne avled och på den tiden bodde sonen Leif och jag grannar. I kväll skojade jag lite vid mötet med Leif, ty musiker tål humor: -Arne var ingen skräddare, men han spelade på sax. Och så var han välklädd i klarinett.
Arne Domnérus räknas allmänt till en av den svenska jazzens förgrundsgestalter. Han har jobbat med många betydande musiker och är känd för sina tolkningar av folkmusik och kyrkomusik. Alla kände honom som ”Dompan.” Altsaxofonist, klarinettist och orkesterledare. Han har samarbetat med Quincy Jones, Bengt-Arne Wallin, Bengt Hallberg, Jan Johansson, Charlie Parker, Georg Riedel, för att nämna några.
Men nu står sonen Leif alltså här, jazzrecensent i Orkesterjournalen under många år, nu med egen verksamhet. 2002 intervjuade han sin far i Sveriges Radio. Det blev en ömsint inspelning med mycket värme. -Det har nog varit det roligaste, att göra radio, säger Leif. Någon musiker blev han dock aldrig, trots att Leif som liten fick både klarinett och pianolektioner.
Denna ”Blue Wednesday” avslutas med ljuv jazz till nybryggt kaffe och hembakat bröd, men tyvärr får vi bara lyssna till inspelade toner. För Leif är som sagt ingen musiker. Dock spännande att lyssna till. Och vilken pappa han hade!
Foto: Lars Wickberg
