Trots överhängande risk för överdosering hade jag antagligen tagit semester om jag bott i vår huvudstad. Nu var jag skrivande besökare under första helgen samt under en sejour mitt i veckan.
Festivalledningen hoppas på att hundrafemtio konserter ska rendera i en publiksiffra över tjugotvåtusen. Till sitt förfogade har man fyrtio scener. Promenerade i osannolikt behaglig väderlek till några av dessa. Många positiva välvilliga recensioner blev det. Men allt kommer ändå inte med. Tänker på samtal med musiker, arrangörer och publik. Vidare träffar man ju en del bekanta. Såg flera gånger frilansande radiomannen Peter Mosskin i vimlet. Jag droppade in två gånger på Fasching utöver recensionsuppdrag. Dels under den välbefolkade pumpande basorgien kallad Brooklyn Late Night Jam, då jag tackade Sarah Riedel för den lyckade invigningskonseten. Dels en kortis på väg hem till Göteborg, när jag tog chansen att bli förförd av Django-inspirerad musik med Les Petits Nouveaux från Canada. Vidare bör nämnas den presigefyllda prisutdelning i olika kategorier som i år skedde på jazzklubben på Kungsgatan. Då prisades bland andra magnifika Isabella Lundgren, Nils Berg och Jacob Karlzon 3. Hederskatten gick till ingen mindre än Nils Landgren.
På Mornington Hotel på Östermalm har under festivaldagarna pågått fotoutställning i svartvitt. Jag tittade på de inramade fotografierna tagna av Hasse Lindén, Spyros Vangelakis och Kenth Wångeklev. Saknade uppgift om motiven, även om Peter Asplund, Isabella Lundgren (skulle sjunga här senare samma dag) och Robert Mehmet Shinan Ikiz kunde identifieras. Fick reda på att det är Ludvig Berghes händer som syns över tangenterna. I hotellets lounge anordnades livejazz med flera av de porträtterade. Röst, trumpet, piano och trummor exponerades extra var sin dag.
En mästare på diverse klaviaturinstrument är Stefan Nilsson, vars framträdanden jag minns från legendariska Errols, Fässbergskyrkan i Mölndal och Fasching. För första gången gästade han Plugged Records. Berättade om längtan tillbaka till Kornet på 70-talet, om nya skivan The gift tillägnad bortgångne idésprutan Magnus Persson och att bandets gitarrister hade förhinder. Om festivalprogrammet haft korrekt starttid för Nisses hörna, hade jag kunnat skriva fullmatad recension. Istället några spridda intryck från en halvtimme med en eklektiker och hans superskickliga medmusiker, i form av basisten Patrik Boman, Johan Hasselquist på trummor och Rafael Sida Hulzar på slagverk.
Den gode Nilsson, för dagen med hatt, har kanske gjort mest avtryck hos den breda publiken med sina många vemodiga soundtrack. Första låten präglad av naturlyrik var öppen till sin karaktär, anspelade på norrlänningars egenart. Slående hur subtilt samspelet var! Och även om tonspråket känns igen är bandledaren en enastående melodimakare. För honom är det helt naturligt att framföra två stycken med för jazzen främmande takter, fritt hämtade från Bach. Kvartetten är virtuos och tajt som förmodat, vilket resulterar i en intrikat väv. Alla har lika stor betdelse, fast Stefan obestridligen är huvudsaklig solist. I ledmotivet till de ”riktiga” Beck-filmerna, hanteras varje not noggrant och eftertänksamt. Stefan kommenterar: ”Som ni märker är det en ganska blandad skiva, men spela live är något annat, handlar om två olika uttryck. Sista låten jag hinner med blir Let´s go. Den har i sig allehanda sköna ingredienser. Kränger som en hambo, övergår i en långsam sekvens för att plötsligt landa i världens groove där trummisen gick loss.
Har sedan flera år haft kontakt med flitigt anlitade Hans Backenroth. Var en förmån kunna ta del av hans föredrag om kontrabasens utveckling. Med bilder, filmer från nätet och anekdoter ledsagades vi genom jazzhistorien. Backenroth förtäljde att han gillar ytterligheterna med sitt instrument och framför allt vad som ryms däremellan. ”Är definitivt inte längre så att den sämste utses till basist, kan snarare vara en som leder utveckningen, kommer ta upp basister viktiga ur historisk synvinkel, även om jag för egen del ofta lyssnat på andra.” Vi fick fakta om utseende på instrument, spelstilar och föregångare. Min vän ger klargörande skäl till sitt urval. Får veta att mest revolutionär var Jimmy Blanton, störst påverkan på flest hade Ray Brown och att Milt Hinton kom att bli en av de mest inspelade. Andra som ingående behandlades i denna teoretiska basskola var Wellman Braud och Pops Foster (för mig okända storheter), Walter Page och Oscar Pettiford.