Stockholm Jazzfestival: Per Texas Johansson på Fasching
14 oktober 2015
Betyg 4
Skyndade mig från konsert på Kulturhuset. Hann trots försenad ankomst att koncentrerat höra omkring en timma, från en upphaussad release.
Konserten var välbesökt men knappast helt utsåld. I 40–års present fick jag en självbetitlad CD med Texas, en inte okomplicerad skiva fylld av berikande musik. Han var verkligen i ropet då, kommer ihåg diverse konstellationer. Av någon märklig anledning omskolade han sig, anställdes som narkossköterska på Huddinge sjukhus, även om instrumenten inte lades på hyllan. Till saken hör att Texas (ett smeknamn som behövdes för att inte förväxla honom med namnen Ruskträsk) spelat in med hustrun Rebecka Törnqvist.
Nu halvtannat decennium senare har begäret efter att spela in nytt väckts till liv. Skivan med titeln De långa rulltrapporna i Flemingsberg är inspelad på Kullhammars bolag Moserobie, i Johan Lindströms studio med denne som producent. Texas bildar gärna originella sättningar, vilket märks också på denna release. Nu har han fastnat för dynamiske trumslagaren Konrad Agnas och spudlande vibrafonisten Mattias Ståhl. Båda har jag haft förmånen att uppleva tidigare under festivalveckan. Att jag också hört Texas några dagar tidigare var som bortblåst ur mitt medvetande, vilket bara kan ha berott på den undanskymda roll han tyvärr hade under invigningskonserten med Rickie Lee Jones.Sedan är det väl ingen direkt överraskning att oefterhärmlige Johan Lindström är med på steel. I några egensinniga låtar dyker dessutom saxofonisten Fredrik Ljungkvist upp som gäst.
Ett hypnotiskt tema skapat för att omfamnas av mottagaren blir första låt för mig. Det torde vara Ljud på gatan med sinnrika takter av excellente Ståhl och pregnant bassaxofon från centralgestalten. I nästa stycke kommer klarinetten fram, blir djärv melodi nästan med anstrykning av swing, med toner som sprutar ur hans instrument. Riffet enligt honom väldigt likt Fredrik Ljungkvist. ”Yun kan” är därefter som av en händelse med på flera låtar, bland annat Sörmlandsleden. Då är publiken på helspänn för att uppfatta musikernas utforskande i fri form –stil. Får association till Ornette Coleman, som festivalen kvällen tidigare haft seminarium om.
Spelningen bjuder på stor spännvidd, från opolerat ”tut i luren” till rakt beat som gör succé. Kul när alla går loss i en vildsint attack i samma veva som Agnas dundrar på med frenetiska kaskader. Överlag är det mer avantgarde och mer intrikat konstmusik insprängd än jag hade trott. Vi får ett sfäriskt sound i Pavel 40, en specialbeställd komposition som hyllar Faschings mest rutinerade ljudtekniker. I Narkos levererar Lindström ett sällsamt solo typisk för honom, inte precis lättillgängligt. Texas avslutade med låt från 1900-talet på klarinett, vars ljusa ton flödade över av diskant. Tonerna flöt omkring i en drömsk omgivning. Agnas demonstrerade sin polyrytmiska färdighet medan Ståhl visade hur perfekt han passade in i detta sammanhang.
Pratade efteråt med en radikal kändis inom arbetarrörelsen, vars åsikt var att detta var världsklass. Mitt omdöme är att det var spännande och utmanande, med hög kvalitet och dito fantasifullhet i botten.