Blå stjärnan
Författare: Jan Guillou
Serie: Det stora århundradet (del 5)
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164204554
Ja då har Jan Guillou släppt den femte romanen i sin serie där han skildrar 1900-talet. Han har fått kritik för att vara gubbig och mest låta männen ta för sig i hans böcker. Nu bryter han mot detta och låter den unga kvinnan Johanne Lauritzen vara bokens huvudkaraktär och hjälte. För hjälte är hon, om möjligt med ännu större hjältegloria än Hamilton på sin tid. Hon är spion och jobbar på uppdrag både för den brittiska underrättelsetjänsten och den norska motståndsrörelsen. Hon är tuff, självsäker och har inga problem att lura nazisterna genom att gå till sängs med deras befälhavare.
Jan Guillous romansvit Det stora århundradet är en berättelse om 1900-talet, mänsklighetens kanske största, grymmaste och blodigaste århundrade. I Blå stjärnan tar Jan Guillou med oss till mitten av 1900-talet och andra världskriget, där en kvinna, Johanne Lauritzen, hamnar som spion mitt i den undre världen i Stockholm.
Utanför Sveriges gränser dånar den världsbrand som med tiden kommer att kallas andra världskriget. Konflikten skär djupt in i familjen Lauritzen där den äldste brodern Lauritz varken vill se eller förstå vad som händer.
För hans två döttrar Johanne och Rosa är perspektivet och moralen den rakt motsatta. Rosa är anställd inom den legala militära underrättelsetjänsten. Hon kommer därmed att tillhöra den lilla krets i det svenska samhället som vet mest om kriget.
Johanne, som redan i början av kriget arbetade som kurir åt den norska Hjemmefronten, är närmast förutbestämd att hamna i Stockholms illegala värld av spioneri, svek och förräderi eftersom hon rekryterats av den brittiska spionoch sabotageorganisationen, SOE. Inom kort befordrad till kaptens grad i den brittiska armén kommer hon att hamna i strid med såväl SS-styrkor i Norge som tyska gränsvakter när den största och viktigaste operationen närmar sig: att rädda Norges judar på flykt undan Förintelsen. Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.
Jan Guillou är sig lik. Han kan mycket om spionvärlden och om andra världskriget och motståndskampen. På det viset är boken intressant att läsa men inte litterärt. Alla karaktärer talar fyrkantigt. Johanne må vara en kvinna men hon talar och tänker precis som alla andra av Guillous hjältar.
En sak som stör mig i alla böckerna i denna serie är att allt är så idylliskt. Denna Lauritzen-släkt är så lyckad, allt går dem väl även om de stöter på problem längs vägen tar de allt med samma förståndiga perspektiv. Allt är oså idyllisk, de äter bra mat och det är sådan fin värme mellan medlemmarna i denna välbärgade släkt. Det är rent av lite äckligt att de alla är så välbärgade och inte behöver oroa sig ett dugg för sin försörjning. Att skildra 1900-talet ur en ultra-förmögen släkts synvinkel känns inte helt trovärdigt, inte så representativt för hur människor hade det under 1900-talet.
Visst, i förbifarten nämner Jan Guillou att det finns andra människor som inte har det lika väl förspänt. Det känns ändå mest som att han gör det för att ha kvar sitt vänsteralibi.
Ok, han är en berättare men det blir aldrig särskilt spännande. Vi vet att Johanne är en riktig hjälte och jag blir aldrig orolig att det inte ska gå alldeles perfekt för henne.
Bokens behållning ligger på beskrivningen av motståndskampen mot nazismen i Norge och beskrivningen av hur många svenska blundade för vad som hände medan andra engagerade sig och hjälpte norrmännen att fly från nazismen som ockuperat deras land.
Jan Guillou gör med sin femte roman i sviten om 1900-taelet ett gästspel i sitt specialområde spionromanen och det fungerar godkänt även om personerna som i alla hans romaner är fyrkantiga och som små Guillou-hybrider.
Repliken om Max Manus som väckt ilska i Norge avfärdar JG med att det är en roman. Jämför detta med JGs kritik av filmen Flocken och Call Girl där också lätt identifierbara personer framställs i en negativ dager som inte har täckning i verkligheten. Då menar JG att det är förtal men nu är det konstnärlig frihet.