YouTube och Twitter ödelägger kulturen – och vart tog kulturutredningen vägen?

I svenska medier är det tyst om kulturutredningen. Idag letade jag artiklar om utredningen och skuggutredningen.
Och då kunde jag inte låta bli att tycka att utbrottet av författaren Andrew Keen på sitt sätt hör hit, till den här diskussionen, då han till norska medier säger att YouTube och Twitter ödelägger kulturen.

Dagbladet skriver:

Nylig var han på Nordiske Mediedager i Bergen med sitt nesten karrikert kontrære og spissformulerte angrep på YouTube, Twitter, blogger og alt det andre fæle som i hans øyne får kulturen til å råtne på rot. Kanskje rakk han en kaffe med meningsfellen Bernt Hagtvet, professoren som mener nettdebatten er en kloakk? Keen mener på sin side at sosiale medier og brukerskapt innhold faktisk dreper kulturen, fordi vi alle er så travle med å kringkaste oss selv at vi ikke lenger er villige til å betale for «ordentlig» kultur.

Det är bra att någon vågar säga något. En liten poäng har han, när han tidigare bland annat sagt att Når alle snakker og ingen lytter, dør kulturen.

Förvandla inte kulturpolitiken till en näringslivspolitik, skriver Orionteatern i ett pressmeddelande. Ett tag var faktiskt dessa viktiga frågor om kulturen uppe mitt i samhällsdebatten. Men nu är det hur tyst som helt kring kulturpolitiken.

Men om ingen snackar: då är det lika illa. Och det är tyst i medierna om kulturutredningen. På Svenska Dagbladets kulturdel på nätet syns inte en enda artikel med anknytning till kulturutredningen eller kulturdebatt. Förutom ett ämne, förstås: Pirate Bay-målet.

Och egentligen handlar det inte om kultur på samma sätt. För torrenttekniken som Pirate Bay bygger på kommer att vara omodern innan lagen träder i kraft. Pirate Bay-målet har stor betydelse för att det så tydligt visar att de stora kapitalägarna styr domarkåren och politikerna. Pirate Bay-målet är en skrämmande sann bild av vänskapskorruptionen som styr samhället.

Och dessa jäviga domare som är medlemmar i föreningar som är part i mål de ska döma: de förstör så mycket.

Kulturarbetare måste på något sätt kunna försörja sig. Att musikerna tjänar på fildelning, brukar det hävdas från pirathåll. Det är en sanning och en lögn. Det brukar också sägas att skivbolagen bara vill tjäna pengar på artisterna. Och att artister bör sälja sin musik direkt till sina fans och hoppa över skivbolagen. Då kan man undra om alla artister måste finansiera och anlägga dyra studios i sina bostäder? Eller hur är det tänkt? Sanningen är inte så enkel.

Denna diskussion går inte att föra idag. Varför? För att jäviga domare dömer domar som ingen kan respektera och högeralliansens politiker genomför lagar (ipred, fra med mera) som bygger upp ett integritetskränkande övervakningssamhälle. Det gör att det är omöjligt att före an nyanserad diskussion.

Som det senaste: inte nog med att de fyra som dömdes i Pirate Bay ska betala miljonböter: nu vill musikjättarna inte respektera den ordning vi har i vårt rättsystem utan ska tvinga fram vitesförläggande innan fallet är färdigbehandlat i rättsystemet:
Ur Dagens Nyheter:

Männen bakom The Pirate Bay dömdes till fängelse och dryga böter. Men fildelarsajten lever vidare – vilket skivbolagen nu söker stoppa genom krav på vitesföreläggande.

Pirate Bay-målet är viktig ur rättsäkerhets-synpunkt. Men vi borde diskutera de här frågor ur kulturpolitisk aspekt. Som de frågor Ola Larsmo tar upp i DN Debatt:

Det nät vi tar för givet är nämligen långt ifrån färdigt. I själva verket står Europa inför en stor utbyggnad som styrs av lagar, direktiv och kontrollbehov. Och vilken sorts nät vi bygger avgör inte bara hur framtidens kommunikation ser ut – ytterst bygger vi fast offentligheten under överskådlig tid. Ska vi till exempel ha samma hastighet i båda riktningarna, så att den enskilde användaren kan ”sända” TV? Eller ska vi ha en fet pipa in i huset och en liten tunn tråd ut (”kabel-TV-internet”)?

Sådana ”tekniska” frågor handlar om framtidens demokrati, men det tycks ha varit svårt för många EU-parlamentariker att förstå.

Jag saknar en seriös behandling av dessa frågor i kulturutredningen – och i skuggutredningen. Och för att komma tillbaka till där jag började detta inlägget: YouTube och Twitter är kanaler, verktyg för delaktighet. Det undergräver så klart inte kulturen, utan tvärtom: de fördjupar och vidgar allas möjlighet att delta och det går att skapa både stor konst och skit med såväl YouTube som Twitter och med bokpressar.

Relaterade bloggar:
JJ.n, Röda Malmö och Mina Moderata Karameller.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter, Dagens Nyheter 2, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet 2, Svenska Dagbladet 3, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3 och Aftonbladet.