Minionerna
Betyg: 2
Biopremiär 1 juli
Efter den kolossala succén med Dumma mej har de dykt upp överallt. I till synes varenda butik i varenda stad jag besökt de senaste åren har jag stött på dem — de där gula små filurerna med pilotglasögon, blå hängslen och en förkärlek till bananer. Det var väl oundvikligt att de förr eller senare också skulle få sin egen film.
Minioner är deras namn, de har funnits längre än människan och har som livsuppgift att söka upp onda varelser att assistera. Sedan urminnes tider har de “hjälpt” alltifrån dinosaurier till faraoner och självaste Dracula. Dock slutar det ofta med att de på något klumpigt sätt råkar döda sina mästare. Till sist hittar de en snögrotta där de kan bygga upp sitt eget lilla samhälle — men när det här samhället är uppbyggt drabbas de av en existentiell kris då de inte längre har någon mästare att tjäna. De saknar ett syfte.
Det är här filmens riktiga handling tar vid. En minion vid namn Kevin beger sig tillsammans med två kumpaner — lille Bob och gitarrälskande Stuart — ut på ett uppdrag att hitta ett nytt, ondskefullt geni att kalla sin mästare. Bland annat via 60-talets London och New York får vi se olika (snyggt animerade!) delar av världen. De hamnar på ett konvent för brottslingar och hittar Scarlett Overkill — den ondaste superskurken av alla. Hon skickar ut minionerna på ett uppdrag och om de misslyckas behöver de inte bry sig om att komma tillbaka.
Handlingen brister kanske i sin förutsägbarhet, men vad gör det, att vi ser filmen är väl ändå för att de där minionerna är så gulliga? Och det är faktiskt en rätt charmig film som framför allt de yngre kommer älska. Men inte så mycket mer.