”I väntan på ett liv” är en av de bästa dokumentärer som gjorts på temat om människor där samhället slutat tro på människors förmåga. Filmen har gjorts av Håkan Pieniovski och Leif Stenberg. I en timme följer vi teatergänget, Tro Hopp och Mod, från Bakfickan i Umeå, som i fem år spelat teater om livets mörka men också humoristiska sida.
Skådespelarna är före detta missbrukare och patienter inom psykvården. Teaterprojektet startades på initiativ av journalisten o filmaren, Leif Stenberg som i många år arbetat för skapa konstruktiva aktiviteter för människor som samhället lämnat bakom sig. I filmen möter vi fd kåkfararen Willy, som själv gått från missbruk, kriminalitet till nykterhet och som idag arbetar för att stött andra i utsatthet.
Vi möter Olle, som dog strax efter det att filmen blev klar. Olle tillbringade – när han inte spelade teater – livet i en fåtölj i vardagsrummet omgiven av bilder från barndomen och Bibeln. Olle pratar med Gud, Gud ringer på de mest omöjliga tider tar reda på hur Olle har det. ”Nu sa kamraterna i filmen vid förhandsvisningen i Stockholm, är Olle hemma”.
Vi möter före detta patienten från den misslyckade psykvården, som drömmer om så normala saker som kärlek från en kvinna, barn och villa. Eller han som går på dans men som alltid får nobben och säger ”det blir bättre nästa gång”. Teaterprojekt är ett socialt projekt där människor med olika erfarenheter av utanförskapets mörka sidor delar sin erfarenhet med allt från gymnasiet till studenter på högskolan. Man kan säga att teatern från Bakfickan är del undervisningen vid olika skolor i Västernorrland.
Filmen om gänget där jag bara saknar en röst – en kvinna, är varm, nära och kärleksfull. Den andas respekt för andras liv. Håkan Pieniovski har en oerhörd förmåga att följa sina personer i filmen utan att ta ifrån dem sin integritet. Leif Stenberg som är den röda sammanhållande tråden i filmen, lyfter deltagarna så att den kraft de har verkligen blir synlig. Något som också gör filmen till aktörernas film är musiken, all musik som spelas har skrivits av deltagarna eller framförs av dem. Tommy Persson, sjöng Stenen. Tommy träffade jag i Umeå för några år sedan. Han sjöng vid ett möte jag var bjuden till. Också Tommy dog innan filmen var klar. Håkan Marklund från Solkraft i Skellefteå svarade för ett vackert pianotema.
Att gör film om utanförskap och social fattigdom kan lätt bli kletigt, patetiskt, men här finns inga spår av detta. Det är en film som lyfter publiken men också skapar ilska, sorg men den visar oss att även människor som är uträknade har en funktion, det ”är rätten att vara behövd”.
Filmen visades i samband med att Föreningen Skyddsvärnet hade sitt årliga majmöte på ABF. I publiken såg vi socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson, psykiatrisamordnaren Anders Milton, med flera.
Filmen har gjorts med sponsorstöd från LO Syd, ABF och skådespelaren Claes Malmberg. SVT sänder filmen i juni. Missa den inte.
Regissören ch filmaren Hålan Pieniovski har en lång meritlista dokumentärfilmare o fotograf. Han är skolad i Christer Strömholm skola. Det märks också i hans filmning, där varje bild är noga avvägd. Det är inte bara innehållet utan filmens helhet från innehåll, bildspråk och klippning som gör att sen fäster både på näthinnan och i själen. Han har åtskilliga Grand Prix nomineringar bakom sig. Filmen En plats i solen, Kristallennominerades 2013. Den filmen gjordes också tillsammans med Leif Stenberg.
2 rättelser Håkan heter Markstdet och Umeå liggeri Västerbotten. I texten blev en förväxling mellan teater o filmprojektet. Filmen är sponsrad av SVT o Film i Norrbotten de andra är sponsorer av teatergruppen.
Teatergruppen går att se i hela landet bara att kontakta Leif Stenberg.
Tack Anne. Att få ditt omdöme om filmen är mycket värdefullt. Med din insikt och förståelse i dessa komplexa frågor kan man vara säker på att det inte bara kommer ifrån hjärtat utan åxå ifrån hjärnan. Jag var ju med och startade gruppen för typ åtta – tio år sen och den har verkligen utvecklats till ett skarpt verktyg. Dej lärde jag ju känna i samband med att du var initiativtagare och den första ordförande i den en gång så ärorika föreningen ”Samhällets sryvbarn” som då drog igång hela apparaten i vilken samhällets tvingades erkänna sina övergrepp mot sina barn. Att sedan denna fina förening så fult ”kuppade” ut dej vid årsmötet i Göteborg (där jag själv deltog och häpet bevittnade hur fult du manövrerades ut) och numera är det bara kvar ett gäng akademiska wannabees som lydigt och glatt låter sej ledas. Hur många gånger har inte jag ringt dej på – ibland – dom mest osociala tider ringt dej och fått stöttning och mer ork? Jag har också genom sociala medier följt din fortsatta kamp för att hålla fanan i topp och kan – inte minst – av det skälet göra bedömningen att ditt omdöme är bland det mest genuina man kan få. Och jag har inte betalt för min åsikt så jag behöver inte ljuga. Tack Anne, från hela mitt hjärta. \ Willy