Artist: The Smashing Pumpkins
Titel: Monuments to an Elegy
Betyg: 3
Det var när bandet inför släppet av Oceania gav en spelning på Annexet, och fullständigt manglade sönder den med trista gitarrer, som jag gav upp hoppet. I snart ett decennium har Billy Corgan trots försök efter försök bara blivit mer och mer uträknad. Men kanske, kanske är det på tiden att han får upprättelse.
Monuments to an Elegy är tveklöst det bästa The Smashing Pumpkins släppt ifrån sig sedan de — förvisso utan originalmedlemmarna James Iha och D’arcy Wretzky — återförenades 2006. De kanske inte kommer upp till samma nivå som storhetstiden på nittiotalet, med album som Siamese Dream och Mellon Collie and the Infinite Sadness, men till skillnad från både Zeitgeist och Oceania känns Monuments to an Elegy som alstret av ett band som inte bara försöker återupprepa sig själva som de en gång var. Det verkar rent av som att Corgan haft kul när han spelat in albumet. Måhända är det därför han släppt in Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee i studion.
Och att Monuments bara sträcker sig över trettiotre minuter gör det till det mest lättlyssnade de någonsin släppt ifrån sig. Visserligen hade de gärna kunnat skippa en låt som Anaïse!, men det kompenserar melodierna i Being Beige och syntharna i Run2me för. Monuments to an Elegy är ljudet av ett band släpper garden och fria från förväntningar hittar tillbaka till någon slags vitalitet.
Bästa spår: Being Beige, Run2me, Drum + Fife