Filmrecension: Pride – en stark film

Pride
Betyg: 4
Visades som Surprisefilm under Stockholm filmfestival, ordinarie biopremiär 19 december

När Margaret Thatcher gick bort den 8 april 2013 var det många som firade, speciellt bland brittiska arbetare. För den politik hon förde gav dem ingenting, utan urgröpte snarare deras liv fullständigt. På knäna fick de demonstrera och strejka, speciellt inom den ack så viktiga gruvindustrin. Hennes, av någon anledning, så hyllade ihärdighet förvägrade dem ett dugligt liv – vilket såklart satte djupa spår i deras sinne och stolthet. De jobbade hårdast, tjänade minst och blev just därför lämnade i sticket. Om detta har mycket kultur redan berättat och påmint, men detta är inte blott ytterligare en film i den kategorin. Dock är den baserad på precis samma hårda verklighet, men ur ett perspektiv som tidigare har lämnats utanför beskrivningen om just detta: hur gay-aktivister stod upp inte bara för sina egna rättigheter, utan arbetarnas också. Hur de fick facken att lämna fördomarna bakom sig för en enad kamp mot en politik som slog ned på dem alla.

För att behandla ett så allvarligt ämne är den ovanligt lättsam humoristisk, vilket den både vinner och förlorar på; det är ändå ett tacksamt sätt att tackla historien på, att skratta åt de fördomsfulla och stereotypt konservativa – och därmed utvinna en förstående sympati för de homosexuella då som nu – samtidigt som en ganska gravallvarlig samhällsordning tas alldeles för lättvindigt på. Filmen hade onekligen vunnit på att, om än så bara stundtals, vara betydligt råare och allvarligare. Deras mottagande framstår som skeptiskt, men om det hade varit något kaotiskt och våldsamt hade det känts än mer trovärdigt och dessutom föranlett ett ännu större glapp mellan dem som sedan hade kunnat övervinnas. Nu blir steget mellan fiende och vän betydligt mindre, något mindre känslosammare. Att en central misshandelscen inte ens visas hade vanligtvis hyllats för sin minimalistiska ton, men nu känns det istället som att det daltas med ämnet om fientligheten gentemot homosexuella eftersom våldet inte någonsin blir påträngande och jobbigt att se på, utan snarare förskönande: vad gör väl en liten blåtira? Var det allt de fick stå ut med? Nä, lite ovärdigt blir det allt.

Annars är det en väldigt stark film, med härlig humor och visionärt berättande. Jag gissar på att den här filmen kommer bli viktig inom gay-kretsar, och kommer få många osäkra att våga ”komma ut” med en stark stolthet. Det var så att jag personligen satt och önskade under visningen att jag själv var homosexuell och fick vistas i en rörelse där kärlek vinner över skräck och där personlighet bygger samhällen – och inte förgör dem. Men även om det är en klassikerflagg över filmen bara just därför är det ändå inte det viktigaste den har att säga. Utan, kort och gott, att oavsett varifrån vi kommer och varthän vi må vara på väg är det viktigt att stå enade, starka tillsammans. Att inte dela upp i ”vi och dem” utan i ”oss”. Att bygga samhället på förståelse istället för rädsla för det okända. Ändå är det ett projekt vi i mänskligheten aldrig verkar kunna landa. Trots, eller kanske tack vare, det känns det befriande, liksom upplyftande, att bli påmind om vikten att skaka hand och skapa unioner för en stark marsch framåt.