Jag älskar musikkvällarna i Cornelis anda. Den otroliga kavalkad av artister som några gånger under höst- och vårsäsongen, är inte megakända, men troligen i kvalitet det bästa vi kan få inom en vis-blues och pop-sjangern. Åtskilliga är de mindre kända namn som höstat ner applåder av en viskunnig och kräsen publik, som så småning framträder i större sammanhang. Sista kvällen på Etablissemanget Mosebacke, var en lysande kavalkad av okända och kända.
Malin Jakobsson milde tid, någon ur publiken en äldre man sa ”jag har aldrig hört något liknande”. Malin Jakobsson är en ultrabegåvad estradör som varvar sånger med Poetry slam…vi får en och annan tankeställare även om Malin förlägger en stor del till Västerbotten. Ett annorlunda inslag som fungerade oerhört väl. Poetry Slam är en blandning av rapp och stand up, och oerhört roligt att lyssna på.
Höstorkestern har jag hört tidigare, jag blir alltid lika glad över att höra dem och att de nu släppt sin singel med låten ”Sverige” ger också streamare en chans att höra ett musikgäng som just förankrat sig i den svenska myllan, genom att ha medlemmar från den nordliga fronten Kiruna till sydliga Malmö.
Eva Hillred, har åtta skivor i bagaget, har deltagit i Riksteaterns satsning på Cornelismusik och gjorde över 150 föreställningar. En etablerad sing-song writer med rötter i Folk-Americana.
Kvällens huvudperson var någon som jag lyssnat på i flera år, sett att komma och gå. På scenen lysande, textmässigt så svärtat av sorg att jag ibland undrar var glädjen bor. Toni Holgersson, har det här året gjort två spelningar, Öland och nu Corneliskvällen. Förväntningarna och tror jag mångas längtan av se honom på scenen igen, förlåter att inte ha synts på ett par år.
Det som slog mig efter hans framträdande där flertalet låtar var axplock från hans tidigare skivor, var att jag sällan sett honom så osäker inför en publik. Rösten är densamma, låtarna alltid lika bra, men ibland kändes det som om han var tusen mil från scenen och musiken.
Minns något om ett samtal kring artister som sa att flertalet artister har scenskräck, ångest inför framträdanden. Det var nog lite av det jag kände på den här spelningen. Ett frågetecken om vad publiken skulle tycka, inte om musiken utan om artisten. Jag tror efter att ha sett Toni på scenen många gånger, också efter längre uppehåll att han aldrig ens behöver ifrågasätta vad publiken tycker om honom. Det är hans låtar, hans musik som berör, Gun Hemström sa att hon hörde honom 2009 och att något berörde henne djupt efter att ha lyssnat på honom, det är exakt vad Toni gör – berör. Toni Holgersson var en skugga av sin egen kapacitet på spelningen i Stockholm, men publikens uppenbara uppskattning borde visa honom att det alltid finns en publik som vill lyssna och som vill höra mer av honom. Jag ser fram emot en ny skiva inom sinom tid.
Kan bara säga välkommen tillbaks, Toni!
Musikkvällar i Cornelis Anda är inne på sitt elfte år, förhoppningsvis blir det en fortsättning till våren. Det behövs en scen där det okända möter det kända och där det alltid finns en ärligt lyssnande publik.
