José Jones på Fasching
Betyg 2
Att ställa om sig till ett souldoftande klubbgig strax efter den närmast religiösa tillställningen med ordlösa Wayne Shorter Quartet, var extremt svårt. Jones hade uppenbarligen gjort succé vid en tidigare vända i huvudstaden och har lovordats i internationell press. Utsålda Faschings gäster andades förväntan.
Efter bandets instrumentala bröt till intro dök han upp i keps och mörka solglasögon. Mannen med den mäktiga barytonstämman hoppades åhörarna skulle gilla deras show och omgående presenterade han personerna som trakterade keyboards, gitarr, trummor, bas samt körsång. Möjligen undantaget gitarrist och glimtvis klaviaturspelaren hade jag inte behållning utav instrumentalisterna. Bankande trummisar har jag alltid varit allergisk mot, vilket innebar att trummisen låg riktigt illa till även om han blev lite vettigare i slutskedet. Observera att musikerna inte var oskickliga, problemet för mig som lyssnat mycket på musik framförd av svarta var att jag tvingas dissa bandet för att de var så påfallande tråkiga. Trodde att jag kunde pusta ut efter att haft betänkligheter mot hur elbasen skulle inordnas i ljudbilden. Men från och med sjätte låten dränkte mullret från elbasen den balans som hade behövts.
De funkiga låtarna fungerade bättre än de långsamma kompositionerna. Angel, Simply beautiful och en ointressant cover jag tappade titeln på var svaga låtar som inte höll måttet. Märkligast med kvällen var att en hyllad sångare utgiven på Blue Note, live inte vill kännas vid några jazziga influenser. Utmärkande var otaliga dedikationer respektive covers. Då handlade det om sådana som Al Green, Aretha, Ray, Sam Cooke, Nirvana, Alice Coltrane över till mer okända kvinnliga singer & song writers. En del cred ska den skolade gränslandssångaren ha för ett hyggligt Bill Withers-medley. I slutet bjöds på ekvilibristisk hip hop-mix och hans gospelbetonade hit Do you feel. Efter att ha blivit inklappad på scen levererade han som bonus A change is gonna come näranog acapella. Jag kunde iaktta utstrålningen och potentialen. Dock tyckte jag som framgått att bandet sög och att jag borde bearbetat ytterligare, vad jag konfunderad upplevde på konserten med Wayne Shorter i centrum.
Text: Mats Hallberg