Hayati Kafe Kvartett på Plugged Records
Stockholm Jazz Festival
Betyg 3
Inför stillasittandet i den mysiga butiken promenerade jag som uppladdning Skeppsholmen runt, vilket osökt fick mig att tänka på de cirka nio gånger jag besökt vad som var Stockholm jazz- och bluesfestival. Å
ena sidan trevligt att festivalen flyttat inomhus, men å andra sidan har den svällt så att överblick inte längre är möjlig. Hur som helst antagligen första gången jag är med om konsert med croonern Kafe, vars karrär ska ha startat redan året innan undertecknad kom till världen. Konserten hade två olika ansikten. Första tredjedelen innehöll skavanker i form av inte helt synkad trio, jämte en sångare vars bitvisa snubblande på stavelser överraskade negativt. Mitt första intryck var att rutinerade trummisen Bengt Stark inte smälte in. Kan ha att göra med att de inte hunnit repa tillräckligt. De två resterande tredjedelarna föll det mesta på plats som det brukar bli med jazzmusiker, vilket gjorde att jag kunde ändra min kritiskja hållning. Apropå hatten han hade på sig, sa Kafe att hatten fanns för att Isabella Lundgren tyckte den passade honom.
Första titlar han tog sig an var Just in time, All or nothing at all samt Just one of those tings. Trots nämnda skavanker var starten behaglig, ömsom stompig ömsom smeksam. Med ålders rätt har rösten tappat i omfång och artikulationen var som påtalats bristfällig första tredjedelen. Antar att ni har på koll på att främsta inspiratörerna heter Mel Tormé och Tony Bennett. Frank Sinatra och Nat King Cole lurar förstås också i vassen, men de förknippas numera i än högre grad med storbandssångaren Michael Somerville (lustigt nog min arbetskamrat). My funny valentine var inte långt borta från Chet Baker, vilket är ett mycket högt betyg. Nu sitter allt bättre. I den lyckade helheten finns dynamiken, samspelet och fina soloprestationer. Samtliga standards från denna punkt framfördes med bravur, livfullt och harmoniskt. Pianospelet från Carl Orrje var förnämligt, inte minst i Come rain or come shine. Den allestädes närvarande basisten Kenji Rabson hade inga problem att få till basgångarna. Och efter en besvärlig början kom trummisen in i matchen. Avslutningsvis ska lokala arrangören harangeras för idealiskt ljud.
Text: Mats Hallberg
