MP Band på Plugged Records
Betyg 4
När jag i programmet såg vilka som skulle spela infann sig en stor lust att närvara. Jag har sett alla fem i åtskilliga konstellationer. Slagverkaren Magnus Persson med sitt oerhört omfattande CV, såg likadan ut som på 80-talet; fast nu hade det långa håret kompletterats med skägg. Jag har höga krav på trummisar, sjävfallet infriar bandledaren dessa. Nyligen har denna kapellmästare släppt en liveskiva inspelad -85, från vilken låtmaterialet var hämtat. Det året fick förresten MP Band kulturpris av DN. Hade besättningen varit densamma skulle spelningen varit en klockren reunion. Överlag höll låtarna hög klass, blev sällan jämntjockt utan uppfinningsrikedomen var påtaglkig och stilblandningarna legio.
Skivbutiken i Gamla Stan var igenkorkad med pubilk, som liksom undertecknad fick sitt lystmäte tillgodosett. Mina farhågor om ljudet kom på skam. Trots mycket elektronik var ljudet föredömligt anpassat till den trånga lokalen. Och speltiden var riktigt generöst tilltagen.
Den som väntat mycket tajta kvintetten bestod av nämnde kapellmästare, min favorit Staffan Astner på gitarr, Mats Öberg på keyboard, Karl Martin Almqvist saxofoner och Daniel Bingert som med den äran lirade elbas (istället för Larry Danielsson). Alla visade makalös spelglädje och fick egna soloinpass. Inledningen var långsam och svepande, tonerna hängde kvar drömskt. Det var klangrikt och svävande. Doch doch dau var ett halvsnabbt funkigt stycke med Persson som upphovsman (han hade skrivit merparten av llåtarna), vars sound påminde om Spyro Gyra, fast samtidigt mer aptitligt med hackiga rytmer och intrikat duell mellan Almqvist och Astner. Cave of light växlar ner i tempo med otroligt vackert sopransaxspel. Efter att åhöraren vaggats in i vilsam stämning, kommer en abrupt taktförskjutning. Överlag är vi med om berikande pendelrörelser. Från fläskigt stomp till det spröda smeksamma! Kapellmästaren berättar att ett stycke är skrivet tillsammans med en trummaskin. Här trakterar han congas och till sin grundstruktur kan Yellow Jackets vara ett jämförande riktmärke.
Men låten kränger avsiktligt genom att exponera flera genrer: bebopfraser, röjiga övergångar till hårdfusion och get down –blues. En mer tyglad sak där det broderas snyggt är The sjuffle som också spelats in av Putte Wickman. Håller med bandledaren om att Karl-Martin briljerade i en låt som får mig att tänka på Brecker Brothers. Några låtar är gjorda av Christian Veltman, varav Vintergatan brinner har ett tilltalande tema med sin speciella hook. I den låt som är inspirerad av breakdance får jag Zappa-vibbar, märker tonartshöjning, ler åt att Astner går loss på sitt instrument samt noterar att On the heavy side är ytterligare en otyglad låt som far runt lite överallt. I extranumret plockar Astner och Persson fram ännu mer av energiska utbrott. Undantaget några soloutflykter är jag som framgår väldigt entusiastisk över vad jag hörde.
Text: Mats Hallberg