Artist: Prince
Titel: Art offical Age
Betyg: 4
Att Prince släpper flera album på en gång har vi sett förr i flera trippelalbumsläpp på 90-talet. Men nu släpper han PlectrumElectrum tillsammans med sitt band 3rdeyegirl och samtidigt Art Offical Age som soloartist. Och ska du bara lyssn på ett av dem är det Art Offical Age som du ska rikta öronen emot.
Det första som slår mig är hur många låtar på albumet Art official age som är från Sign o the times-tiden. Det är lätt hänt att tänka sig att Prince har grävt i ”the vault” efter gamla låtar som han kan ge ut nu när han gick tillbaka till att samarbeta med Warner.
För varför ska en snubbe som Prince samarbeta med de skivbolag han var så oense med på 90-talet. Så pass att han bytte sitt namn till en outtalbar symbol i över tio års tid och målade Slave på kinden för att markera hur missnöjd han var med att vara låst vid kontraktet med Warner.
Efter att huserat som egen på egna bolaget NPG slutet av 90-talet var det en chock för många att Prince nu gick ut med att han skulle samarbeta med Warner igen. Den enda möjliga tanken för många fans var att Warner satt på rättigheterna till många av gamla outgivna låtar och det här var ett sätt för Prince att få in stålars och få ut låtarna.
Och när jag lyssnar på Art Offical age kan jag inte låta bli att fundera över om det inte är så att många av låtarna är inspelade eller åtminstone skrivna i eran runt Sign o the times. Flera ljudbilder, röster, voiceovers och tonebox-ljud är onekligen snarlika. Det är samma Prince i uppdaterad tappning. Som i rytmiska Funk’n roll som påminner om en modern Housequake. Eller i Clouds där han leker med röster och som har samma gung som If I was your girlfriend. Eller i What it feels like som har nästan samma basgångar som The Ballad of Dorothy Parker. Albumet innehåller dock ett par garanterat nyinspelade låtar och duetter med Andy Allo och Lianne La Havas.
Och det är i bredden som det blir bra, som det känns som Prince har hittat hem igen efter att ha svävat ut i musikaliska eskapader de senaste tjugo åren men nu återvänt till sin styrka, experimentell funk och raka pophits! Flera låtar har stark hitpotential. Lyssna lite extra på Breakfast can wait, What if feels like eller U know.
Nyskrivet eller inte, det kan man spekulera i, men hej vad det svänger och smäktar i dansbeats som ballader.