Min bror är Don Juan
Kungliga Operan, Stockholm
Premiär den 10 oktober 2014
Ärkeförföraren Don Juan upphör aldrig att fascinera. Den utlevande ädlingen från Sevilla har avhandlats i åtminstone 200 olika pjäser, romaner, dikter, musikaler och filmer från 1600-talet fram till idag. Den senaste i raden, Min bror är Don Juan, är en nyskriven opera för högstadiet och uppåt. Handlingen baserar dig på librettot från Mozarts opera Don Giovanni, och musiken är delvis Mozarts, delvis nyskriven av kompositören och slagverkaren Niklas Brommare.
Playern, han som tar livet med en klackspark, som tycker att regler är till för att brytas, som kan få varje tjej och som inte är sen att utnyttja det, hur ska vi förhålla oss till honom? Och hur går det med det egna identitetsskapandet för en person som lever i hans skugga? Det är frågor som operan säger sig vilja ställa. I stället för en betjänt har don Juan i den här tappningen fått en lillasyster, som beundrar allt han gör och som är hans trogna medhjälpare, vare sig han håller sig till lagen eller inte.
En suggestiv version av originalouvertyren öppnar scenen. Jag måste erkänna att jag inte hade höga förväntningar när det gällde den nyskrivna musiken, men här kapitulerar jag direkt. Niklas Brommares musik integreras på ett spännande sätt med Mozarts. Ibland är den helt nyskriven och ibland bryter den upp kanterna i Mozarts musik med suggestiva rytmikinstrument, magiska klockspel och isigt col legnospel. När spänningen ökar på scenen blir också musiken mer frikopplad från Mozart och drar åt det modernistiska hållet, som ju egentligen passar storyn mycket bättre. Det enda lite märkliga med musiken är att orkestern delvis är vänd snett från publiken, vilket gör att speciellt stråkarnas resonans försvinner. Det låter ibland krafsigt trots kompetent spelande; ljudet når helt enkelt inte publiken.
Hannes Öberg övertygar som Don Juan: en riktig player med glimten i ögat, en gestalt lätt att överföra från 1700-tal till nutid. Och sången sitter perfekt. Alla sångare utan undantag ska förresten ha en eloge, men speciellt värda att nämna även för sitt scenspel är kanske Maja Frydén, rörande och komisk som den dumpade Elvira och Tobias Westman som den stackars Ottavio, här som en nördig bror till DAnna (vars pappa Don Juan råkar dräpa och som i originalversionen kommer tillbaka från graven som ”stengästen” för att hämnas). De surrealistiska scenkläderna gör sitt till med sin mix av nutid och 20-talsstumfilm.
Det enda svaga är egentligen själva storyn. Det är en svår balansgång att kombinera 1700-talsopera bitvis av buffa-buskiskaraktär (där människor exempelvis inte känner igen varandra för att de bytt kläder), med seriösa diskussioner om identitet och grupptryck. Själva librettot haltar också ibland tycker jag: Stengästen blir exempelvis bara en konstig figur utan funktion, eftersom det i den här versionen istället är Ottavio som till sist ändar Don Juans liv med ett skott. Och Zerlinas frigörelse från brodern och skapande av sin egen identitet på slutet kunde ha utvecklats bättre – det är ju ändå det som ska vara operans huvudsakliga tema.
Men ändå: det låter bra, det är roligt och det ser bra ut. Och det är inte fy skam. En anledning till att det låter bra är Sophie Helsings härliga text med lediga och fyndiga rim som ligger bra i sångarnas munnar. För mig, och jag antar att det samma gäller för en högstadieelev, kan det ändå vara svårt att uppfatta vad som sjungs, och det vore därför inte fel med en textremsa någonstans.
Min Bror är Don Juan
Regi Per Sörberg
Musik W. A. Mozart, Niklas Brommare
Text Sophie Helsing
Scenografi Fridjon Rafnsson
Kostym Bente Rolandsdotter
Ljus Karl Svensson
Dramaturg Katarina Aronsson
Dirigent Mattias Böhm
På scen:
Zerlina Desirée Baraula
Don Juan Hannes Öberg
Donna Anna Christina Nilsson
Elvira Maja Frydén
Ottavio Tobias Westman
Pappan, Domaren, Polisen, Statyn Nils Gustén
Kungliga Hovkapellet
Alla roller görs av elever från Operahögskolan
Text: Ulrika Sandhill