
INVSN på Fängelset, Göteborg
6 september 2014
Betyg 2
Inställningen var positiv, hade laddat upp med research. Stenhårda Refused var aldrig min bag medan jag gilladeT(I)NC när jag såg dem i Göteborg 2001, Jag uppskattar Dennis Lyxzén som låtskrivare, bandledare och agitator.
Sympatiskt att ha med flera kvinnor som instrumentalister och att låta musiken vara en plattform för engagemang. Invasionen befinner sig ofta på resande fot. På väg mot turné i Europa stannade de till i östra Göteborg. Lyxén avslöjade att i november kommer de för fjärde gången i år till Göteborg (Pustervik). Ny skiva är också på gång. Inför endast ett 70-tal fans lirade Umeåbandet låtar från senaste albumet, betitlad INVSN (= gruppens nya stavning). Lite oväntat – åtminstone för mig – att fullängdaren i sin ursprungsform har svenska texter samt att dess sound stundtals påminner om ett lite uppspeedat Joy Division. Referenser kan också dras till tidiga Verve eller the Edge som han lät första halvan av 80-talet.
En kontakt på radio Göteborg har berättat om miserabelt ljud i den intima konsertlokal som kallas Fängelset. Jag råkade ut för samma problem. På en monitior pendlade volymen ganska frekvent över 100 db, Nödvändiga öronproppar hindrar tyvärr från att höra tillräcklig diskant. Mest störande var att det monotona basljudet dränkte mycket av de angenäma melodierna. Konserten blev således ganska jobbig och småtråkig. Hur annorlunda lät de när de gjorde succé på SOW? Vill man ha tryck med riktigt hög volym måste alla instrument mixas rätt i den massiva ljudmattan. När jag klagade sa mannen som ansvarade för merchandise att New Order live har högre bas, är dock övertygad om att de har bättre ljudtekniker. Under min drygt fyrtio år som konsertbesökare har jag alltför många gånger blivit besviken när mullrande komp dominerar.
De spelar intensivt uppemot en timma. Inleder med en av få kompositioner med taktförskjutning på slutet (tonartshöjning?), den där refrängen lyder ”vi tackar hatet”. Enda låten som presenteras var nog Västerbotten. Allting som väntar har ett tempo furioso som utan finesser funkar live, i motsats till Sanningsenligt och Hjärtat vars snygga harmonier nästan helt kommer bort. Den 42-årige frontmannen är karismatisk, fast i mina öron med ett ganska begränsat register. Underligt nog fick jag vid några tillfällen associationer till Johan Kinde. Vill droppa ytterligare ett namn i samband med att jag dissar den vilt bankande trumslagaren.
Mytomspunne Keith Moon bevisade konstant sin stora musikalitet, samtidigt som han attackerade trumsetet. För att det ska bli njutbart för mig krävs spelande trummisar. Plus i kanten för bandledarens brandtal inför valet. ”Var anarkist på 90-talet, tyckte situationen var värdelös, men det är mycket sämre nu. Ni vet vad ni måste göra.”
Text: Mats Hallberg