Nationalteaterns Rockorkester – Rickfors, Ronander & Hylander med band på Solliden Skansen
28 augusti 2014
Betyg 3
Vad är det som gör att en grupp med rötter i 60-70 talets revolutionära mylla år ut och år in drar fulla salonger varje gång. Som outtröttligt, ibland rutinmässigt sjunger sina låtar, men som alltid älskas lika mycket av sin publik!
Nationalteaterns Rockorkester måste vara inom proggen vad Stones är inom rockmusiken. De har sin fasta publik men lockar alltid nya lyssnare.
Min kompis som aldrig sett dem live, har fått deras musik med sig i modersmjölken, hemma sa hon, har deras musik alltid spelats.
Torsdagkvällens spelning på Solliden hade lockat närmare 3000 personer och förväntningarna var på bristningsgränsen när bandet äntrade scenen vid halv tiotiden.
Gästartisterna Rickfors, Ronander och Hylander värmde upp publiken rejält och och startade med “Du är kvinna jag är man” ur Nationalteaterns reportoar. Sedan avverkades en hel sweet med låtar som Wiehes “Farväl till Barcelona”, hitten “Jag ska köpa vingar för pengarna”, “För kärleks skull” och den eviga klassikern “When a man loves a women”.
Slutlåten “Down to the river”, var en hyllning till Bruce Springsten och stämningen var på topp inför nästa sättning – kvällens clo Nationalteaterns Rockorkester.
Övergången blev dock en riktig nerkörare. Riggningen av scenen tog mer än en halvtimme i anspråk och publiken började oroligt röra sig i kvällskylan. När sedan Ulf Dageby valde att starta med en lugn ballad, muttrades i publiken det var ingen bra början.
Nej det var sig inte riktigt likt. Men jag tror det beror på att den stämning som fanns uppbyggd inte riktigt gick att återhämta. De gamla goa låtarna som “Bängen Trålar”, “Jack The Ripper”, “Livet är en fest” är låtar som publiken bara älskar liksom”Barn av sin tid” men det genuina engagemanget saknades.
Matilda Sjöberg, sjöng “Hanna från Arlöv”, tröttnar vi någonsin på den texten! Hon sjöng också bl.a. “Bergsjön” vars text inte lämnar någon oberörd.
Som vanligt blir ett täcke av känslor när Ulf Dageby sjunger “Bara om min älskade väntar” publiken faller in och sjunger slutligen refrängen själva varvid Dageby säger “vad fint ni sjunger”. Texterna i deras reportoar är lika aktuella idag som för 30 år sedan.
Sollidenscenen är en bra konsertscen, området sväljer stor publik. Men jag är van vid Södra Terassen där publiken står inpå varandra, där stämningen blir intim och avstånd mellan publik och band är minimalt. Det kändes lite ödsligt med det stora diket mellan scen och publik på Solliden.
Men det är roligt att se Nikke Ström släntra runt på scenen, med eviga ciggen som ibland försvinner in i munnen för att i nästa minut vara på plats. Mattias Hellberg är en hit och två Håkan Svensson och Nyberg är ett måste.
