
Nu är det över. Till de sista tonerna på söndagens tidiga kväll med Simone Merono, en artist som ursprungligen kommer från Salvador i Brasilien avslutades Stockholm Folk Festival. Det blev en avslutning i kulturens mångfald som präglat Stockholm Folkfestival.
Det blev också en contrast mot det tidigare arrangemanget, Taubespelen, med allsång. Skönsång av Sarah Down Finer, Anna-lotta Larsson. Veteranen Sven-Bertil Taube, Mikael Samuelsson och Niklas Andersson. Den senare ledde allsång I bästa på skansenstil.
Satsningen på Taubespelen är bra och kommer att bli en del av Festivalen. Trots krockande arrangemang, Cornelisdagen några tunnelbanestationer bort, satt ett par tusen människor bänkade på eftermiddagen.
Det har varit ett otroligt utbud av musik, artister, spelmän under de fyra dagarna. Jag kan tycka det är synd att svensk dagspress inte inser värdet av Folk Festivalen och dess innehåll. T.ex. skulle självklart uruppförandet av Symphonic Stomp varit givet för tidningar som DN, SVD som gör anspråk på att bevaka seriös musik.
Ale Möller är alltid lika spännande att ha med i de här sammanhangen. Hans förmåga att hitta artister, skapa samarbete och väva ihop den svenska med den internationella musiken är unikt och mästerligt. Sallyswag tjejgruppen som vet vad häftig spelmansmusik är – måste inflika här att i spelmansmusikvärlden just nu, kan vi nu utan att skarva tala om spelkvinnor. Kvinnliga spelmän tar för sig, brer ut sig och de är otroligt duktiga.
Det har setts och hörts inte bara detta år utan också vid de två andra festivalerna.
Loulou Sisters, härlig trio med music som de älskar från swing till fyndiga visor, har skaffat sig namn som levande juke box. Publiken kan önska sig en låt på juke boxen och därmed få höra något ur deras digra samling. Gruppen består av Cecilia Klingspor, Sara Edin och Anna Frantzén, tre tjejer som inte bara är skickliga utan också oerhört roliga.
Filip Jers på munspel är en upplevelse och får Edvard Perssons Jag har bott id landsväg att kännas som dagsfärsk.
Jag skulle kunna räkna upp ytterligare namn o grupper, men Dimitri Keiski får avsluta. Han är finsk rom, musikaliskt utöver det ovanliga. Han sjunger tradionella romska sånger liksom den vildaste blues. Han greppar allt och när han inte sjunger så spelar han i hårdrockband.
Men vad som inte nått ut, är dels att Folk festivalen också är konst och poesi. Konstnärer kan ställa ut, men under lördagen maladies I det fria på borggården. Temat var Festival. Besökarna fick sedan rösta om vilket verk som mest kopplades till festival.
Under söndagen lästes dikter på slottets terass, Sam Carlquist, Kungsträdgårdens fd chef som nu ägnar tiden åt poesi, nyligen släppt sin första diktsamling var en av deltagarna. Temat var Poesin till Folket. Boel Schenlaer som driver Södermalms poesifestival fanns på plats. Jane Moren som nyligen fått Elin Vägners lilla björkastipendet, delar tiden mellan poesi, fotografering och arbete inom äldrevården. Ansvarig för poesidelen var Beng o Björklund som bl.a. gett ut Jag missade Woodstock och nu senast Jag drömde om en circus.
Det finns en bra tanke i festivalledningens tank att föra samman musiken, poesin och konsten. Men det finns också en risk i att det blir så många skålar att välja ur att vi till slut inte förmår välja.
Ska man tala om söta inslag, så var det en hit att ta dit Jojje Wadenius som gjorde en lite minifestival för barn. Det uppskattas och barnen hade verkligen utrymme och möjligheter på Festivalen. Hördes många kommentarer om att festivalen är barnvänlig och det är ett gott betyg.
Fanns det då kritik mot festivalen! Ja många tyckte att festi
valpassen på 850 kr var dyrt för tre dagar. Men redan i julas var det möjligt att köpa passen för halva priset. Kanske något att tänka på inför kommande festival att ta del de priserbjudande som läggs ut.