The War on Drugs, Pacific
28 juni 2014
Betyg: 4
De kommer kanske aldrig kunna kallas världens mest extroverta liveband, men det finns definitivt något charmigt över Adam Granduciels scenpersonlighet. Dold bakom keps och hår är geniet bakom Philadelphia-bandet The War on Drugs kanske ingen naturlig frontman, dock vet han hur han ska manövrera sina bandkompisar genom ljudbilder som har lika mycket gemensamt med My Bloody Valentine som Bruce Springsteen. Dessutom känns det som att han öppnar upp sig lite grann allteftersom spelningen håller på, till exempel när han inte hör vad någon i publiken ropar för allt väsen från förstärkarna på scen: ”Spaghetti sandwich? That doesn’t make any sense” tror jag han säger och ler. Det är åtminstone ett försök till att interagera med publiken.
Efter att missat dem på både Debaser Medis och Primavera Sound för en månad sedan var Bråvalla-spelningen första gången jag såg dem i år. Och någonting har hänt sedan de släppte sitt tredje fullängdsalbum Lost in the Dream. För bara ett par år sedan gjorde de en oförglömlig spelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm, med explosionsartad takt har både mediaexponeringen och konsertlokalerna vuxit sedan dess. Självförtroendet lär vara på topp. Baby Missiles spelas redan som andra låt och följs av Eyes to the Wind, som i min mening är det bästa spåret på nya albumet Lost in the Dream. ”I’m all alone here, living in darkness” sjunger han. Personerna i Granduciels låtar gestaltas ofta som lite vilsna eller sökande själar, samtidigt som det med sina motoriska trummor och skimrande melodier ofta mynnar ut i någonting dramatiskt. Bäst mottagande får Red Eyes, den mest givna singeln från albumet som ju även har en del låtar som kan flumma ut.
Foto: Emma Andersson