Om övriga artister och band på #kentfest var en lunchbuffé var Kent själva den efterlängtade huvudrätten. Tio minuter innan konsertstart startar en nedräkning och känslan i magen börjar gro. Peppen växer. När nedräkningen når 07:47 applåderar publikhavet. När den når noll exploderar den. Bakom ett svart skynke börjar en gitarr riva upp tempot. Trummor slår till och ljud pumpas ut. På skärmarna där nedräkningen tidigare visades trycks en film på bandet och tillhörande kör (beståendes av Miriam Bryant, Naomi Pilgrim och Ida Redig) upp i svartvitt utförande. När sången inleds är det fortfarande bakom skynket allting utspelar sig. Tilltaget är modigt, och en fräsch blinkning till Depeche Mode, liksom valet att inleda med avslutningsspåret från ”Verkligen” – Vi kan väl vänta tills imorgon – i en förstärkt version. Det är egensinnigt och kompromisslöst. Men när skynket faller och ”Mirage” börjar spelas börjar festen på allvar. Och jag tror aldrig jag varit på en konsert med så klockrent ljud: högt, fylligt och lagom mycket bas. På tidigare kentspelningar har tyvärr basen varit i överkant och delvis förstört upplevelsen, då speciellt under sommaren 2012. Men knappast nu. Snarare tvärtom så levererar de en feststämning som heter duga.
När ”Skogarna” drar igång vet jublet inga gränser. Armar sträcks upp mot scenen och allsången tar vid. Efterföljande ”Var är vi nu?” är lugnare men ändå personligt inledd och framförd i något pampigare kostym än på albumet. Ett par (moderna) klassiker från förra albumet ”Jag är inte rädd för mörkret” levereras också: både ”Petrolium” och ”Jag ser dig” är otroligt bra live-låtar som får med publiken. ”Hjärta” är, tyvärr, det enda spåret från ”Röd” som framförs – men fy så vackert det var! Även den uppiffad kvällen till ära. Från ”Vapen & ammunition” bjuds det på förstasingeln ”Dom andra” som gått från popslinga till spökrock till kvällens hårda discoversion. Det är absolut den bästa versionen jag hört av den låten. Någonsin.
Utöver den utomordentliga, och berikande, kören (som Jocke helt riktigt tackar och bockar inför) bjuds även ett par andra gäster upp på scenen. Först ut är Beatrice Eli som även på albumet agerar motvikt på duetten ”Godhet” och deras framförande blir lite utav ett popdrama där de nästan konverserar med varandra. Vilket är riktigt snyggt gjort! Senare dyker Petra Marklund upp på scenen också för att ge understöd till det lågmälda mästerverket ”Svart snö” från Tigerdrottningen.
Även där är samspelet perfekt, om än inte lika teatraliskt.
Hitsinglar som La Belle Epoque och Ingenting fyller ut spellistan, varav den första fungerar mycket bättre live än jag kunnat föreställa mig. Jocke får verkligen till den metalliska rösten, och texten sitter som ett smäck. Ibland sjunger han fel, ibland medvetet och ibland inte, men just i den låten får han till raderna.
Under ”Allt har sin tid” börjar regnet så smått dugga, varpå Jocke inleder låten med en omskrivning av texten: och himlen öppnar sig, och under ”Utan dina andetag” (som även den fått en upplyftande nyversion och låter bättre än någonsin, inte ens jag som inte gillar låten kunde låta bli att digga till) eskalerar det för att fullkomligt ösa ned till kvällens andra b-sida ”M”. Det är, precis som Jocke påpekar, passande. Det är en sorglig låt om att mista någon en verkligen håller om, att förlora pelaren som höll uppe fasaden. Just därför passar den så perfekt ihop med avslutningslåten från nya ”Tigerdrottningen”, ”Den andra sidan”, som bär på samma tema. Det blir som att låtlistan blir en sammanfattning av livet självt: den personliga kampen dag för dag, kärleken, det politiska engagemanget och solidariteten, ensamheten och förlusterna.
När bandet, och kören, återvänder ut på scenen för några extranummer är det för att påpeka att statistiskt sett är det omkring 1600 personer av festivalens drygt 25.000 besökare som kommer rösta på Sverigedemokraterna, och att vi just därför har ett gemensamt ansvar att rösta bort dem för mer tolerans i samhället. Sen bjuder de på kvällens andra spår från ”Vapen & ammunition”, ”Sverige”. Den blir extra laddad den kvällen, speciellt med den framträdande änglakören, som en knuten näve för öppenhet och förståelse. Passande nog sjunger han om en omvärld som brinner, med en bitter eftersmak i tonen mot den nationalistiska, och racistiska, högervind som dragit in i Europa och tyvärr fått alldeles för stort fotfäste. Den försämrade ekonomin är även den en dos tändväska på elden. Just därför saknar jag en låt som ”Innan himlen faller ner” i spellistan, som uppenbart går emot utförsäljningar och en ekonomi som främst är till för en begränsad skara människor. När andra lider och kämpar hade ett sådant ställningstagande varit nödvändigt. Men bandet vågar bara ta ställning, men inte bli alltför politiska – kanske av rädsla för att bli kallade kommunister.
När avslutningsspåret ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” inleds är den starkare än någonsin – och med ett delvis nytt sound. Även om den inte är helt omgjord är den ändå förnyad med omsorg. Det påvisar bandets engagemang i såväl sin egen låtskatt som i publikens nyfikna förälskelse. De kör inte bara klassikerna om och om igen, utan byter ut och klär om dem så de inte känn slitna. Just därför är det lite synd att de så omsorgsfullt skrivna extratexterna inte är nyskrivna för kvällen utan återanvända – dock har de legat begravda några turnéer nu så det gör väl inte alltför mycket. Det avslutande konfettiregnet och tillhörande fyrverkerier väger upp det. Mer än väl.
Text: Linou Gertz
