Lee Ranaldo and the Dust, Kägelbanan
8 april 2014
Betyg: 3
Sonic Youths gitarrvirtuos Lee Ranaldo var i stan. ”I can only think of you in the abstract,” med de orden öppnar hans tidigare bandkollegas Kim Gordons nya projekt Body/Heads sitt debutalbum Coming Apart. Om Sonic Youth ofta förknippas med det abstrakta och avantgardiska var det lite som att Lee Ranaldo – av Rolling Stone Magazine utsedd till världens 32:a bästa gitarrist – när han 2012 gav ut soloalbumet Between the Tides and the Times överraskade just eftersom han gjorde någonting som kändes relativt lättillgängligt och harmoniskt.
Between the Tides and the Times följdes förra året upp av Last Night on Earth, vars titelspår skrevs i samband med att orkanen Sandy lamslog New York. För många New York-bor var det som jordens undergång, men Lee Ranaldo och hans familj kom lindrigt undan; utan ström hade han inte mycket att göra under kvällarna, så han plockade fram sin akustiska gitarr.
Den här typen av anekdoter bjuds det på under kvällen, och den snart sextioåriga Lee Ranaldo känns — i rött motljus — överraskande inbjudande och van som frontman. I Sonic Youth hamnade han ju ofta lite i bakgrunden av Thurston Moore och Kim Gordons mer framträdande personligheter.
Fokus ligger på senaste plattan — som skrivits ihop med kompbandet The Dust — men tyvärr kan inte (den tidigare Sonic Youth-trummisen) Steve Shelley vara med på grund av hälsoskäl. Han ersätts istället av Tomas Ortved (från det legendariska danska punkbandet Sort Sol som under 80-talet låg på den mytomspunna indie-labeln 4AD).
Konserten inleds med Lecce, Leaving — en av de starkaste låtarna på senaste plattan — men höjdpunkterna är annars låtarna från 2012 års Between the Tides and the Times; ödesmättade Xtina as I Knew Her, melodiska folkrocken i Off the Wall, och — kanske framför allt — Hammer Blows, då Ranaldo i crescendot manglar sönder strängarna på sin Jazzmaster med en stråke. Det bjuds dessutom på ett par covers, såsom Mannequin av brittiska postpunk-bandet Wire samt Neil Youngs Revolution Blues. Ja, i väntan på Sonic Youths återkomst är ändå Lee Ranaldos mindre experimentella och mer melodiska utsvängning det jag helst lyssnar på — även om termen gubbrock ibland känns lite väl nära till hands.
Här är ytterligare några bilder från spelningen:
Foto: Emma Andersson



