Matteuspassionen – Berättelser från vårt innersta
Av Johann Sebastian Bach
Regi Joshua Sofaer
Framfört av operasångare, The Real Group, orkestern Rebaroque och sångare ur Adolf Fredriks kyrkas ungdomskör och Hägerstens ungdomskör
Folkoperan, Stockholm
Premiär den 26 mars 2014
J. S Bach skrev Matteuspassionen i början av 1700-talet som ett kyrkligt oratorium. Verket som som handlar om Jesu lidande och död har spelats i många olika versioner. För att innehållet skulle bli tydligare valde Bach att sången skulle framföras på tyska i stället för latin. Nu uppför Folkoperan en version där texterna är översatta till svenska och där moderna berättelser har vävts in i handlingen.
I filmklipp får berättelser av de medverkande själva representera all vår skuld, skam, smärta, rädsla och ensamhet som Jesus tog på korset. Andra klipp visar på hur den gudomliga förlåtelsen, kärleken, nåden och uppoffringen kan se ut omsatt i vanliga människors liv.
Så här recenserar vår nya skribent Ulrika Sandhill föreställningen:
Folkoperans uppsättning av Matteuspassionen följer sin ambition att sänka tröskeln till ”finkulturen” och göra den mer folklig och lättillgänglig, vilket man också lyckas med. Kör, solister och musiker är vardagligt klädda, knallar omkring till synes planlöst på scenen och luckrar upp gränsen till publiken på ett sympatiskt sätt. Kreddiga the Real Group medverkar och Jesu lidande och död på korset tonas ned för att inte avskräcka oss sekulariserade nutidsmänniskor. I stället står vanligt folks erfarenheter i fokus. Folkoperan har låtit människor från den egna ensemblen berätta sina privata passionshistorier om lidanden, tillkortakommanden och rädslor som spelas upp på en filmduk bakom scenen. Berättelserna ska bilda en länk från nutiden till det bibliska dramat som Bachs musik berättar, är väl tanken.
På ett rent musikaliskt plan har också trösklarna in i verket sänkts då recitativ och mer svårtillgängliga delar är borttagna till förmån för de slitstarka örhängena. Det är effektivt och låter ofta vackert. Orkestern, Rebaroque, spelar rutinerat och samstämt (förutom några lågt stämda träblåstoner). Solisterna gör alla mycket fina insatser där de rena, okonstlade rösterna på ett naturligt sätt flätas samman med de instrumentala stämmorna. De två ungdomskörerna sjunger med fräschör och vacker klang. Ändå saknar jag något i väsentligt i musiken: den där riktigt gripande tyngden och innerligheten som är kännetecknande för Bachs kör- och orkesterverk. En förklaring är helt enkelt att verket i original är skriven för en större ensemble. En annan är det delvis mycket höga tempot i framförandet (som jag tolkar som en osäker eftergift åt vad man tror att dagens stressade människor pallar med). Det som skulle vinna på att framföras lugnt och innerligt drar ibland åt det forcerade och till och med lite struttiga hållet. De arior och koraler som är som starkast då de följer hjärtats lugna men obevekliga rytm, som exempelvis Erbarme dich och slutkören, är ordentligt uppskruvade i tempot. Viola da gamban, oboen och första fiolen får kämpa på för att hinna med i flera stycken, vilket förtar upplevelsen en del. Emellanåt hittas dock den där sköna Bachklangen och lugna stadiga rytmiken, och då är det andra förlåtet.
Hur fungerar då helheten? Något splittrat, tycker jag. Musikens och filmernas berättelser – visserligen starka – löper som parallella spår som aldrig riktigt möts. Och vad var egentligen syftet med the Real Groups medverkan? Som grepp för att föra in verket i samtiden är det ett intressant experiment, men rent musikaliskt är jag mer tveksam till vad de egentligen tillför. Kören bakom tenorarian Ich will bei meinen Jesu wahcen kan vara en överjordisk upplevelse, men ersatt av the Real Groups mikrofonsång fick den mer karaktär av doakör, och improvisationen runt arian Erbarme dich var väl ärligt talat inte mer än en trevlig jahaupplevelse.
Ändå är det synd att klaga på föreställningen. Bachs musik är vacker och ser man uppförandet som en palett för mänskliga känslor och glömmer det där med Jesus, lidandet, korsfästelsen och botgörelsen, så är framförandet ett gott försök att anpassa verket till en nutida publik. Och alla försök i den vägen är ju varmt välkomna.
Text: Ulrika Sandhill
Matteuspassionen
Musik: Johann Sebastian Bach
Regi: Joshua Sofaer
Svensk text: Magnus Lindman
Musikalisk ledning: Maria Lindal
Kormästare: Christoffer Holgersson
Ljus: Bengt Gomér
Solister: Lars Arvidsson, Hannah Holgersson, Conny Thimander, Janna Vettergren och The Real Group: Anders Edenroth, Katarina Henryson, Anders Jalkeus, Emma Nilsdotter, Morten Vinther
Orkester: Rebaroque
Körer: Adolf Fredriks kyrkas ungdomskör och Hägerstens ungdomskör
Relaterat: Recension i SvD.
[…] Ulrika Sandhill i Kulturbloggen […]