Filmrecension − En Familj: August Osage County

En Familj: August Osage County
Betyg: 3
Svensk premiär: 28 februari 2014

Det är en varm augusti i Osage County, Oklahoma. Meryl Streep spelar den cancersjuka, pillermissbrukande Violet Weston vars man Beverly en dag försvinner spårlöst för att fem dagar senare påhittas död. Violet, en kvinna utan några som helst spärrar, kontaktar sina döttrar och syster som för ovanlighetens skull allihop samlas i barndomshemmet med sina respektive familjer för att stödja varandra i sorgen. Det är den äldsta dottern Barbara, vars äktenskap håller på att gå i kras, med sin man och 14-åriga dotter, mellanbarnet Karen med sin senaste fästman, den yngsta dottern Ivy, och Violets bullriga syster Mattie Fae med sin tystlåtne make Charlie och tafatte son Little Charles.

I centrum av filmen står begravningsmåltiden då alla, särskilt de tre döttrarna, får smaka på den illvilliga matriarkens hårda ”sanningar” då hon verbalt misshandlar allt och alla omkring sig, vilket kulminerar i en fysisk fight då Barbara till slut får nog. Hemligheter kommer att avslöjas, och den dysfunktionella familjen lämnar Osage County ännu mer uppbruten än vad den var innan.

August: Osage County är baserad på pjäsen med samma namn av Tracy Letts, och man märker ganska tydligt filmens teatraliska influenser. Det är en imponerande och stjärnspäckad rollista, vilka alla bidrar med något till historien. Föga förvånande har Meryl Streep fått sin artonde Oscarsnominering som den instabila Violet, men mer imponerande är nästan Julia Roberts (också Oscarsnominerad för bästa kvinnliga biroll) som kraftfullt spelar den äldsta dottern Barbara, och Juliette Nicholson som rörande spelar den yngsta systern Ivy som är den enda som stannat kvar i Oklahoma för att se efter sina föräldrar, men ändå får ta mest av moderns elaka kommentarer, samtidigt som hon har en egen hemlighet som hon måste dölja. Även Juliette Lewis gör en fin prestation som dottern som lever i en drömvärld och längtar efter någon form av bekräftelse från sin mor. Det är ett starkt och mörkt familjedrama med bitar av (svart) humor, men ändå är det något som saknas för att filmen ska få snäppet högre betyg av mig.

Text: Mikaela Gustin