Den svenska apans 100 röda drömmar
Text, fritt efter Joakim Pirinen
Turteatern i Kärrtorp
Regi och bearbetning: Nils Poletti
Idé och koncept: Ramaj
Premiär 9 november 2013
Detta är en föreställning med fullt ös från början till slut, musiken dånar och Turteaterns indianer verkar närmast höga på Pirinens text. Vi ser en fri dramatisering av serietecknaren Joakim Pirinens begåvade och egensinniga novellsamlingar: Den svenska apan(2001), 100 noveller(2011) och Den röda drömmen (2013).
Scenografi och kostym är ofta magiska, på samma gång surrealistiska och dystopiska. Perfekta för Pirinens absurda universum. Jag tänker på Kabukiteater och kinesisk opera. Själva scenen är en apokalyptisk byggarbetsplats som verkar ha tagits över av infödingar. I inledningen svänger indianerna vilt i byggnadsställningarna och tjuter som apor, med bibeln (Den röda drömmen) i högsta hugg.
Vi ser en mängd sång och dansnummer bl.a. en fantastisk sjukhusschlager, vilda western med pang pang pistoler som smäller i öronen, en jättedinosaurie vräker in och vill bli klappad av publiken, andra världskriget spelas baklänges, bostadsmarknaden kritiseras, en hel del sex i olika former, Evert Taube, diverse fåglar, en bögsång, en kvinna som visar sig vara ett slagbord, en hyllning till Guden Pirinen och mycket mera.
Publiken skrattar ofta och igenkännande. Det är både storslaget och meningslöst, en bild av konsten och våra mänskliga villkor. I en scen skrider en ödesmättad hjälmprydd gestalt in på styltor. Men i änden på hennes spjut sitter i själva verket en mopp. För ett Pirinenfan måste detta vara himmelriket och för oss andra räcker det lååångt. Den svenska apans 100 röda drömmar är en riktig konstupplevelse. Ibland är Pirinens humor lite för grabbig för mig. Men jag inser på nytt att humor är den bästa samhällskritiken. Och konsten är evig, amen.
Foto: KlaraG
Text: Ulrika Bergman