Jag besökte Teater Sensus torsdagen den 12 och Boulevardteatern fredagen den 13 september för poesifestivalen. Det var verkligen inspirerande att lyssna på skickliga poeter från Storbritannien, Danmark, Cypern, Brasilien, Estland, USA, Kroatien och Sverige.
Det var dikter om hagtorn och död, om månen, självmord i familjen, en pojkes kärlek till en bad girl, salamandrar och sol, myggor som inte sticker älskaren, men en själv, kaffe, spanska Maria etc.
Brasilianske Narlan Teixeira läste sin dikt Nattens barn som handlar om gatubarn med en sådan inlevelse, att jag trodde hans hjärta skulle explodera och skicka ljusstrålar över hela vintergatan. Portugisiska är ett mycket vackert språk att lyssna till. Boel Schenlaer läste den svenska översättningen för varje poet och hon har också arrangerat denna festival som gått av stapeln för elfte året i rad. En eloge.
Jag tycker att festivalen hade förtjänat en större publik. Jag tänker på en krönika i SvD nyligen med rubriken ”Sverige är fullt av mugglare” (15/9). Det är klart en mugglare har inte mycket till övers för poesi. Vad ska man med den till? Man kan inte använda den i inredningen i sin nya bostadsrätt och man kan inte äta den eller lägga till den i sitt CV före löneförhandlingen. Några pengar att tala om tjänar man knappast som poet.
Men tänk, det finns fortfarande människor som sitter och kämpar tio år eller mer med en dikt! De finns fortfarande de som tror på konst och magi. Det kan vara bra att bli påmind om det.
Text: Ulrika Bergman