Åter måndag middag och det är dags för Sopoperastudion en realityserie om operasångare på väg upp eller åtminstone på väg mot att formas till operasångare.
Det börjar bli en trevlig måndagsvana och det är klart att det underlättar att följa programmet när man är pensionär och alltså inte tillhör de viktiga människorna som svarar för arbetslinjen.
Det är ju inga problem att följa programmet eftersom det är bara att klicka sig fram på www.sr.se och där kan man lyssna på programmet på den tiden som passar en bäst. Det gäller alltså även dig som svarar för arbetslinjen.
Jag är inte riktigt säker på vad det är som lockar mig att lyssna på programmet, eftersom jag tillhör den gruppen människorna som har glömt bort hur man sätter på radion. Jag är inte heller någon stor tv-tittare men jag ser åtminstone några program regelbundet, utöver Rapport som jag bara missar på söndagarna eller åtminstone de söndagar som Veckans Konsert sänds.
Det som lockar mig är naturligtvis mitt intresse för opera, men framförallt tycker jag mycket om att lyssna på dessa unga entusiastiska, som pratar om sina livserfarenheter och drömmar på det mest naturliga och självklara sätt. Deras kärlek för operan som konst- och musikform delar jag ju också med dem.
Idag handlade programmet om roller på scen och i själva livet. Budskapet som kommer fram är att båda rollerna är lika viktiga. Bea, tror jag det var som sa att egentligen är vi alla skådespelare och vi går ut och in i olika roller, men att det finns en särskild roll för människor med konstnärliga ambitioner. Det är mycket möjligt att Bea har slaget huvudet på spiken, men med det tillägget att människor som älskar opera förmodligen tillhör samma skådespelaregrupp. Tror jag.
Mogens H Andersson
Vill du läsa mer gå till min blogg.