AC/DC är ett av de största och första hårdrocksbanden genom tiderna.
Därför blev man inte förvånad över att det var fullsatt.
Angus Young är magisk på scen. Han får till ett så bra sound, skriver Kulturbloggens ena utsände på AC/DC:s konsert nummer 2.
Det är bara av någon anledning så tight, så häftigt, så personligt så störtskönt. Han är charmig till tusen.
Guldkornen denhär förtjusande kvällen var klassikerna ”Highway to hell”, ”Back in black” noch ”You shook me all night long”.
Det var en skön blandning mellan låtar från den nya skivan och klassikerna som vem som helst känner till.
Det var helt enkelt en konsert med toppkvalité.
Att ha sett AC/DC är ett självklart minne för livet.
—
Kulturbloggen hade två ustända på konserten. Här kommer rapporten från nästa kulturbloggare; Lena Dahlström:
AC/DC på Globen.
Jag är ingen stor diggare av hårdrock, tvärtom egentligen. Ändå så känns AC/DC lite kultigt att gå och lyssna på och kanske är det en av deras sista konserter. Vem vet, så varför inte ta chansen att se dem när möjligheten ges.
De flesta som kommit till Globen denna kväll är grabbar, unga, medelålders och gamla grabbar i en salig röra och så en och annan kvinna.
När AC/DC sätter i gång i röken, så ställer sig ett gäng grabbar upp snett framför oss. Helt plötsligt så känner jag mig väldigt gammal. Jag varken orkar eller vill stå upp en hel konsert. Tyvärr så skymmer de sikten för flera av oss och när några framför mig säger åt dem, så bryr de sig inte ett dugg. Det är svårt att veta varför de inte valde att köpa parkettbiljetter men kanske var de slut.
Jag försöker ändå se så och lyssna så mycket jag förmår. Angus Young har kortbyxor på sig och sen lite senare så strippar han loss en smula, lite fånigt, men ändå ganska kul även jag funderar på om det egentligen var så mycket att se.
De rockade loss rejält men jag vet inte riktigt om jag vill kalla deras rock´n rollande för hårdrock. Deras framförande känns inte vidare hårt alls, utan snarare bara riktigt bra helt enkelt.
