Det är första gången jag är på Odenteatern. Foajén är som ett vardagsrum, i alla fall en mormors vardagsrum.
Det är genrep för Mordet på Moulin Rouge. Läs mer om det på Odenteaterns blogg.
Salongen är möblerat som en krog och scenen verkar vara överallt i lokalen.
Föreställningen spelas med energi och känsla.
Visst märks det att de inte är dansare och sångare. Det är dock en detalj och tar inget ifrån glädjen att vara där. På sätt och vis lyfter det fram karaktärerna och gör os uppmärksamma.
Jag är imponerad över hur rummet används. I princip spelas föreställningen på tre platser i rummet och jag tycker om den intimitet som skapas. Skådespelarna rör sig bland publiken, vi får t o m en och annan replik.
Historien är inget speciell, vi känner igen den. Precis som det skall vara i sådana här sammanhang. När jag är på teater vill jag se skådespelare spela. Historien kommer i andra hand. Det viktiga är att man känner igen sig. Tycker jag i alla fall.
Vi förs genom handlingen med hjälp av sång, dans, dialoger och monologer. Ett härligt tempo som verkar gå i takt med musiken.
Efter föreställningen hörde jag någon av publiken kommentera att det var fantastiskt att teatern kunde få så många personer på scen. Jag håller med om det. 14 personer är inte dåligt för en så liten teater.
Den här föreställningen skall ni inte missa. Jag kan avslöja att ni får möta en hemlig gäst från Sverige.
Läs mer om föreställningen på Odenteaterns hemsida, där finns också information om hur du bokar biljetter.
Läs även andra bloggares åsikter om Odenteatern, Mordet på Moulin Rouge, teater, kultur, rescension
