Melody Gardot, Kongresshallen Hotell Waterfront
2 december 2012
Betyg: 4
I en ljuskägla med en nästan mörklagd scen gör Melody Gardot entre på scenen. Inget hörs mer än den säregna rösten som a capella öppnar med närmare fem minuters sång, ”No More My Lord”, som för oss till den djupa amerikanska södern. En spirituell blues som får publiken att sluta andas. Hon är liten och spröd. Men rösten är stor, lite hes för att övergå i höga toner som hon skickligt drar ut på, medan vi ser hur musikerna i dunklet äntrar scenen och Melody förflyttar sig till flygeln. Låten övergår till en ren jazzimprovisation, Melody och flygeln blir ett. Fingarna leker över klaviaturen och allt blir så otroligt magiskt. Hennes högklassiska musiker finns där i halvmörket. Vi lyssnar och slutar att titta.
En kongresshall är inte vad som vi förknippar med konserter, men Waterfronts hall fungerade oerhört bra i det här formatet. Bra akustik, liten scen och publiken kom så nära, exakt så nära det går att komma på en konsert med över tusen åhörare. Efter sitt intro presenterade hon Irvin Hall, en ung oerhört skicklig saxofonist som hon låter leda oss i en resa genom musikens länder, med start i Paris. Hans solo blir nästan ödsligt i ljuskäglan, vi reser från Paris mot varmare länder med kryddiga inslag av Sydamerika, Brazlien och Afrika.
När Melody äntrar scenen rör hon sig vant mellan engelska och franska, hon skiftar gärna språk i en text, allt med samma säkerhet och naturlighet. Irvin Hall, säger Melody är hennes trogne vän som följt henne på flera turnéer och medverkat på hennes skivor. När hon säger till publiken ”I love you” låter det inte tillgjort eller ens omöjligt. I det ögonblicket älskar hon sin publik och får så oerhört mycket kärlek och respons tillbaks.
Hon berättar om Stockholm som är andra gången hon besöker. Lite kyligt och säger att hon får bära hunden, en liten chihuahua, för att det är så kallt på gatan. Hon pratar om Paris 2006, när hon naken står på balkongen iklädd bara hatt och inte kommer in på rummet. Hon ropar på franska uppåt, men möts av en amerikansk röst som säger vi pratar inte franska. Det blir också en av de personer sedan följer henne i Paris tillsammans med andra musiker som hon hittar under resans gång. De spelar sig igenom Paris gator, en fantastisk tid, minns Melody. Hon säger att sjunga i en kongresshall inte är så dumt eftersom nästan alla kan se henne utom dem som sitter på flankerna i hallen. Kom fram och sätt er så ni ser, ropar hon och erbjuder de tomma stolarna på de två främre raderna. Melody vill ha sin publik nära.
Det här är en favorit sedan första gången jag hörde hennes hos Skavlan. Det var något med rösten och sättet att sjunga som fascinerade. Man ville bara höra mer. Tänkte att om Stockholms Jazz och Bluesfestival tagit Melody till Skeppsholmen hade det varit fullt och lite till. Hon hade passat in där, mer än många av de så kallade kända artister som togs dit enbart för att sälja biljetter. Hon hade sålt och gett publiken valuta med råge.
Melody Gardot beskrivs som jazz-sångerska, men hon är mer än så. Hon är inslag av folkton, romskmusik, bluegrass, gospel, ja jag tror inte att någon stil inte går att hitta hos henne. Hon gör det med finess och känsla, lekfullhet. När hon tar gitarren och sätter sig och gör låten ”Baby I´m A Fool”, så förstår vi varför hon är så oförutsägbar och egentligen inte kan placeras i något fack. Det är vi som försöker klassificera henne. Melody sjunger det hon gillar om det sedan är ballader, jazz eller brasilianskt spelar inte så stor roll.
Konserten i Stockholm och Göteborg är delvis en promotion för skivan ”The Absence”, som släpptes i maj. Men i kongresshallen bjuder hon på så mycket mer. Avslutningen blir en stor allsång med inslag av latinamerikanskt, där den städade publiken till slut dansar rytmiskt i bänkraderna och sjunger med i refrängen. Lika skickligt som hon dirigerar sina musiker med små handrörelser får hon publiken att släppa loss.
Mycket vill ha mer och extranumret blir ett potpurri med Summertime” och ”Fever” på ett mycket speciellt sätt. Hon vinkar till publiken skickar en slängkyss och lämnar scenen. Vi känner oss alla så berörda och omtyckta. Det är väl exakt vad en stor artist skall lyckas med.
Några av kvällens låtar som jag uppskattade extra mycket: Mira, So Long, Lisboa, If I Tell You I Love You, Goodbye.
Text: Anne Skåner
