Happyland 1979 på Folkteatern i Göteborg
Regi: Kim Lantz
Musik: Björn Stern
Musikalisk ledning: Rolf Hedberg
Scenografi: Ger Olde Monnikof
Ljussättning: Jacob Berndes
Spelas i november/december
Intäkterna går till Stadsmissionen
Kent Andersson var världsberömd, åtminstone i Göteborg, för sin unika scennärvaro och för sina tykna texter. I allt han gjorde märktes att han var ordkonstnär såväl som filantrop. När jag har hört KAL respektive Maria Hörnelius sjunga hans dikter, har jag insett att han rent av var ett geni. Regissör Kim Lantz kläckte idén till att göra ny version av Happyland eftersom han tyckte temat om solidaritet och i andra vågskålen kommers är lika aktuellt idag. Han bestämde sig för att testa med en stor brokig ensemble, nästan uteslutande amatörer tillsammans med några proffsiga musikanter och körsångare. Likt fjolårets succé med Breaking the waves, samarbetar Unga Folkteatern med Stadsmissionen. Därför görs uppsättningen i S:t Johanneskyrkan ovanför Första Långgatan i Göteborg. Pjäsen om julens egentliga syfte är förlagd till Nordens största varuhustempel i Nordstan. Happyland är rent bokstavligt ett julspel med förhinder om att ha eller vara. Och i botten finns, nu som vid urpremiären, frågan om nästa generation får ett lyckligare liv.
Efter att ha förklarat förutsättningarna måste jag tillstå att resultatet blev oerhört ojämnt. Kvalitén kan till och med växla i samma scen. Glimrande guldkorn får samsas med ganska djupa dippar. Har man som amatör bara ett uttryck att tillgå, vill det till att kunna förädla detta för att texten ska kunna bära. Publiken behöver överraskas, ruskas om och kunna känna starkt för karaktärerna. Tyvärr sker detta för sällan. Jag tror det beror på att pjäsen har på tok för många infall. Under första akten uppstår ett tillstånd av förvirring, inte helt lätt att ta till sig som åskådare. Gestaltningen når inte alltid riktigt fram. Regissören såg antagligen bara positivt på möjligheten att proppa in så många medverkande som möjligt. I körpartier funkar det utmärkt, men i övrigt blir det för många öden att hålla reda på.
Jag vill verkligen omfamna pjäsen för kärleksbudskapet hos Kent Andersson Men min bearbetning stöter på patrull. Hantverkarna under ledning av ”halvbluffen Elon” är väldigt grovt tillyxade. Visst är denne självupptagne filur stundom småkul i sin argumentering när han får mothugg. -Jag har fått frakta mig själv. – Föraktar du dig själv? Men jag störs av att han är så endimensionell och odynamisk. Visst är sången Chips (Hisingspotatis) en klassiker, fast varför blir just den framförd två gånger på upploppet? Även om mitt helhetsomdöme andas viss besvikelse vill jag som slutkläm lyfta fram några höjdpunkter: Trion svartklädda ungdomar som agerar vägvisare, de äldre damer elegant ekiperade som spelar de tre vise männen, Britt Lings tolkning av Genomskinliga hjärta, kapellmästare Rolf Hedbergs raffinerade kompositioner samt körens fina version av Steget.
Text: Mats Hallberg
Foto:Henrik Enarsson