Den elektriska flickan
Av Erik Norberg
Regi Sara Cronberg
Scenografi och kostym Helle Damgård
Ljus- och videodesign Ulrik Gad
Musik Anders Ortman
Mask Agneta von Gegerfelt, Christoffer Nordin, Ellinor Tofft
Malmö Stadsteater
Premiär 24 november 2012
I en inte så avlägsen framtid där miljöförstöringarna har nått gränsen och apokalypsen är skrämmande nära flyttar flickan Keyo tillsammans med sin mamma in i en rivningskåk ute på landet. Varken mobilnät eller el finns. Föräldrarna är skiljda, pappan frånvarande, mobilmissbrukande karriärist och mamman känslomässigt instabil med svårigheter att förstå sin dotter. Keyo är fast emellan dem med endast hörlurar till hjälp för att fly den grå vardagen. En dag när hon av misstag undersöker ett strömavbrott råkar hon vända på batterierna i sin ficklampa och allt förändras. Minus har blivit plus och hon kan helt plötsligt se andar. Hon följer med den vänliga men nervöse luftanden Asiir ner till andevärlden där hon som människa är förbjuden att vistas. I andevärlden styr den tyranniska månskensanden över kuvade småandar med totalitära medel.
Andarna är sjuka av människornas överkonsumtion av elektricitet och för att överleva ger de sin överflödiga el till leranden Modoe. När Keyo ser hur Modoe plågas allt mer av andarnas el ingriper hon utan eftertanke och blir upptäckt. Månskensdamen tar henne tillfånga och nu måste Keyo finna ett sätt att ta sig tillbaka till den riktiga världen innan det är för sent.
På Malmö Stadsteaters hemsida står det ”en musikföreställning inspirerad av japansk manga”. Det två sista orden gör mig på förhand skeptisk. Av många avfärdas manga oftast som serier där karaktärerna har stora ögon och små näsor och alting är i pastell. För det första så är det en oerhört liten del av manga och för det andra: hur skulle man föra över detta till scen? Risken att det skulle bli en sockerchock lika skrikigt rosa som godisklubborna som delas ut innan föreställningen är överhängade.
Men jag har fel, helt fel. Visst har man tagit inspiration av manga i det visuella och i karaktärerna. Modoe, leranden, är direkt tagen från Hayayo Myazakis animeklassiker Spirited Away. Asiir är i sin tur är ett hopkok av alla de androgyna halvgudar som är frekvent förekommande inom japanska serier.
Men än mer har man tagit inspiration och inkorporerat japansk scenkultur på ett väldigt skickligt sätt. De vitsminkade andarna bara kroppar för direkt tankarna till Butoh, en japansk teatertradition som uppkom på 60-talet. Där, liksom här räds man inte det groteska och sårbara hos den egna kroppen. Maskerna är tagna från kabukitetatern och såklart förekommer den svarthåriga, stirrande flickan som blivit ikonisk inom japansk skräckfilm men spridits långt över landets gränser.
Det märks att Erik Norberg har gjort sin research och inte bara gått på ytan.
Agnes Frostenberg i rollen som Keyo är lysande men det är framförallt Mari Götesdotter som den samvetslösa och oberäkneliga månskensanden som imponerar starkast. Vitsmikad och totalt känslokall i sitt skådespel gör hon sig perfekt i rollen som genomond. För att inte tala om alla andar som hela tiden följer henne, kråmande,halvnakna och groteska.
Den elektriska flickan är en familjeförställning i dess rätta bemärkelse. Dels för att man även som vuxen uppskattar den och dels för att den på vissa ställen är för komplicerad och skrämmande för barnen. Åldersgränsen är antagligen det enda jag kan klaga på. På programbladet står det för alla över sju år men på sina ställen skulle teatern kunna passera för en vuxenförställning. Groteska masker och surrealistiska inslag blir lätt skrämmande även för mig och och man behandlar viktiga ämnen som genus,miljöförstöring och ansvar på ett inte så uttalat sätt att det antagligen bara krånglar till det för barnen som redan har fullt upp med att greppa den snabba handlingen.
Kanske underskattar jag landets sjuåringar men att döma av reaktionerna runt om kring mig så har jag rätt. Vad jag vet säkert är att detta är en föreställning som ligger perfekt i tiden och som jag sent kommer att glömma.
Text: Truls Mårtensson
I rollerna Frida Bergh, Hans-Peter Edh, Agnes Forstenberg, Mari Götesdotter, Bo-Christer Hjelte, Katarina Lundgren-Hugg, Lars-Göran Ragnarsson, Magnus Schmitz, Henrik Svalander, Clas Göran Söllgård, Jonas Svensson
