Skivrecension: Kiss – Monster

Artist: Kiss
Titel: Monster
Betyg: 4

Kiss hittar tillbaka till soundet som gjorde dem monsterstora på 70-talet. Med nya albumet ”Monster” visar Kiss att de fortfarande är ett rockband att räkna med. Inte som nydanande skickliga musiker eller som förnyare av sin genre, men som underhållare och som ett storslaget event att ta del av. Jag tror att nästan alla rockers har någon gammal Kisslåt som får dem att skruva upp volymen när den kommer på radion. Detta oavsett om man egentligen har uppfattningen att Kiss är ett skitdåligt band. Jag känner många som har den åsikten, men som vid lite grävande ändå gillar något med dem. Alla som varit på en konsert med bandet tycker dessutom att det faktiskt var jäkligt häftig som upplevelse.

Efter 40 år som rockband och med otaliga skivor bakom sig, varav mängder av mediokra (med några få undantag) plattor  under 80- och 90-tal, är det förvånande att det här affärsdrivande gänget lyckas få till en platta som är riktigt bra. Ett album som faktiskt tar mig tillbaka till det sena 70-tal där jag var ett hängivet fan till gruppen.

Med en platta som i nästan varje låt, ger flashbacks till ”Destroyer”, ”Rock and roll over” från 1976 och ”Love Gun” från 1977, får den i alla fall mig att känna liknande känslor som mitt tioåriga jag kände. Med tanke på att bandet dessutom återgått till originaluppsättningens sminkning och dräkter från den tiden, är det inte konstigt att de förstått att de faktiskt vinner på att låta på samma sätt. Låten ”Back to the stone age” kanske får stå som symbol för den retrotrend som Kiss förstått, ligger i deras intresse. Med lite tur kan den turné som just nu pågår, och som når Europa nästa år, vara en lika legendarisk show som vid tiden för ”Alive II”. Nästa sommar står bandet på svenska scener igen.

Självklart hörs det att sången slipats rejält på teknisk väg. Både Paul Stanley och Gene Simmons sjunger riktigt bra på den här skivan. När man hör dem på liveklipp är det lätt att konstatera att så inte riktigt är fallet utan skivstudions trolleri. Men det är gott nog att de lyckas få till ljudet på plattan. Musikaliskt har de en riktigt bra gitarrist i Tommy Thayer och trumspelande Eric Singer ger ett stabilt intryck.

Jag ska inte utse någon ”bästa låt” då jag tycker skivsläppets samtliga 12 låtar är riktigt bra spår. Den avslutande låten ”Last chance” pekar ut vad Kiss insett. Det här var deras sista chans att få till det på rätt sätt. Det har de också fått.