Natascha Kampusch
Manus Ulrika Kärnborg
Regi Hugo Hansén
Stockholms stadsteater
Premkiär 6 oktober 2012
Natascha Kampusch blev kidnappad som tioåring av Wolfgang Prikopil. Han höll henne inlåst i en källare, men ibland fick hon komma upp ur källaren, in i huset. Efter åtta år lyckades natascha fly. Föreställningen startar med att hon har flytt och skildrar hennes första tid i frihet.
Att hon lyckats fly uppmärksammades världen över av medier. Det var en fantastisk historia. För medier. Men för de inblandade var det en tung och stor utmaning. Psykiatrin stod handfallen. Att hjälpa en ung kvinna som fått hela sin tonårstid förstörd genom att hon hållits inspärrad i en källare, tillhör inte de vanligaste uppgifterna för psykologer och terapeuter. Föräldrarna var chockade: efter åtta år hade de gett upp hoppet om att hon levde. Natascha förföljdes av press och hade svåra upplevelser att hantera.
Åtta år i fångenskap i källaren var både en skräckupplevelse och hennes tonårstid. Wolfgang hade varit hennes fångvaktare men också hennes ende kontakt och vän under åtta år. På något sätt fick Natascha och hennes kidnappare ett förhållande. Jag kommer förstås att tänka på Stockholmssyndromet, där gisslan tog parti för sina kidnappare.
Föreställningen är snyggt arrangerad, men en scen som täcks av en stor matta av den typ som barn har när de leker med bilar. En matta med vägar och övergångsställen. Namnen på polishuset och annat är på tyska, eftersom handlingen utspelar sig i Österrike. Förmodligen vill regissör och scenograf på så sätt placera föreställningen i Österrike och den nationens sitaution mitt emellan Öst- och Västeuropa, dra paralleller med Österrikes vacklande förhållningssätt.
Kulturjournalisten Ulrika Kärnborg har skrivit manus och bygger det på vad hon läst om och kring Natascha Kampusch. För min del fungerar pjäsen mest som en journalistisk produkt överförd till lättdrama. Den pekar på olika möjliga förklaringar utan att fördjupa sig i något, den sätter igång min fantasi men ger inget rejält. Delvis känns den inte riktigt färdig, som om den skulle kunna bearbetas och skärpas till och fördjupas mer.
Lite överraskande roades jag nästan mest av birollen, psykiatriprofessorn Friedrich, spelad av Etienne Glaser. På ytan gestaltad som lätt löjlig men ändå med så stor makt över Nataschas situation, som en välavlönad överläkare som inte behöver ta några konsekvenser av sina beslut där han kan leka med människors liv och psyken.
Föreställningen nuddar också vid misstankar som förts fram i medier om att Nataschas föräldrar, eller någon av dem, kände kidnapparen och kanske till och med sålda henne åt honom. Obehagligt, förstås. Men samtidigt bara nuddar föreställningen vid det.
Fallet Natascha Kampusch är nog för många en gåta: hur kan en människa hålla ett barn fången i åtta år? Något svar på den frågan får vi inte, och det är inte heller avsikten, eftersom föreställningen handlar om livet efter flykten från fångenskapen.
Fallet fascinerar och det är många frågor vi ställer oss. Föreställningen ger inga svar utan ställer istället fler frågor. Det är i och för sig inte dåligt att ställa frågor, men när det handlar om ett sådant känt och fascinerande fall tror jag att publiken ändå hade väntat sig lite mer grävande på djupet. Det är inte alls någon dålig föreställning, skådespelarna är bra, scenografin talande och ämnet fängslande – ändå känns det lite väl ytlig för att jag ska gå hem riktigt nöjd. Kanske är det helt enkelt att jag har för höga förväntningar?
Regi Hugo Hansén
Scenografi Sören Brunes
Kostym Elin Hallberg
Ljus Miriam Helleday
Ljud Tomas Björkdal
Mask Patricia Svajger
Medverkande:
Natascha, dotter Liv Mjönes
Birgitta, mor Marika Lindström
Professor Friedrich Etienne Glaser
Margit, sjuksyster Kajsa Reingardt
Walter, reporter Emil Almén
Foto: Petra Hellberg
Relaterat: Svenska Dagbladet