Southside Johnny & The Asbury Jukes
Göta Källare, Stockholm, 3 augusti 2012
Betyg
Det är ganska fullt på Göta Källare när ytterligare en bevis för svenska folkets kärlek till fett saxofonljud och vita rockgubbar ska manifesteras. Bruce Springsteens polare Southside Johnny, som han skrivit flera låtar till och delar musikalisk uppväxt med, har med sina följeslagare The Asbury Jukes och de bjuder på en trevlig spelning. Mycket liknar Springsteen, inte minst det nämnda feta saxofonsoundet, men hos Southside Johnny är det mer blues, och det är mer soul.
På spelningen lyckas bandet mest med blueslåtarna, i de lite tyngre soullåtarna eller rockdängorna håller inte Southside Johnnys röst riktigt ända fram. Men det är en bra kväll ändå, det är en god samling låtar, i princip alla med handklapp, spontandans eller medsjung från publiken. Det senare bland annat när publiken uppmanas att översätta refrängen i ”The fever” till svenska. Resultatet? Entusiasm, men kanske inte så mycket rockhistoria …
Just entusiasmen är bandets starka gren. De går in med full fart, har roligt på scen och sprider glädjen till publiken. Det duktiga blåssektionen, med förutom saxen även trumpet och trombon dansar loss och får publikens bifall. Något som inte får publikens bifall är de ibland något lökiga gitarrsolona, som ibland känns som de passar bättre hos forna bandmedlemmen Jon Bon Jovi än i ett rock/soul/bluesband.
Bäst under kvällen är trots allt de bluesladdade balladerna, allra bäst kanske This Time Baby’s Gone For Good där Southside Johnnys raspiga röst funkar som bäst.
Precis som anstår ett band som kompat Springsteen är konserten lång, bandet hade säkert själva fortsatt länge och ropas in tre gånger. Men efter bland annat efter ett mycket tight Detroitmedley tvingas bandet av för att åka vidare till Oslo.
Text: Jens Lundberg

Men alldeles lagom till att Marianne Faithfull ska kliva upp på scenen kommer solen fram. Med sällsam grace går hon, vinkar och ser glad ut, iklädd samma utstyrsel som till omslaget av Easy Come, Easy Go. Samtidigt som det är fint att se henne sjunga sina bluesstompiga ballader med sin raspiga stämma, blir det märkbart tydligt vad som är problemet med den här festivalen. I min fördomsprofil ovan nämnde jag ”bra, men lågt ljud”, bekymret är bara det att det inte ens är bra ljud och det är på tok för lågt. När ett av rockens allra bästa instrument, saxofonen, plockas fram hörs den knappt. Publikens tisseltasselsorl ligger som ett ambient bakgrundsspår, fast alldeles för högt mixat. Står man lite längre bak från publikens mitt får man höra de mest ointressanta diskussioner. Vem i hela världen står och diskuterar Hegel under en pågående konsert? Vem släpper ens in filosofistudenter på ett festivalområde? Sluta upp med det genast.