Titel: med.bort.in.
Författare: Johan Jönson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201201
ISBN: 978-91-0-012646-9
Det krävs mod för att träda in i Johan Jönsons poetiska universum – för det är mörkt, så mörkt i Jönsons värld. I detta epos med.bort.in gör vi en nedstigning rakt ner i ett schakt fullt av plåga och skam. Det är den fattiges skam.
Zombient är ett uttryck författaren ofta använder och jag kan inte låta bli att tänka på William Burroughs som sagt att vi kanske alla är döda och befinner sig i bardo – tillståndet efter döden. Diktjaget i med.bort.in när ständiga fantasier om att dö, om att döda och om att vara död. Det finns en stark fixering vid sex och död och tankarna mal på som en helvetesmaskin. Jönson arbetar mycket med upprepningar och liksom i de tidiga diktsamlingarna Efter arbetsschema (2008) och Livdikt (2010) är arbetet ett centralt tema. Skitjobbet, alltså. För de enda jobb som diktjaget kan få är de lågbetalda som inte kräver någon utbildning. Ofta rör det sig om slitiga och rent av farliga jobb på vårdhem.
Det här är verkligen politisk poesi, närmare bestämt 1 243 sidor klasshat-poesi. Här finns en oerhörd ilska mot det politiska tillståndet i Sverige och i omvärlden. Diktjaget kämpar för att dra in pengar och för att överleva. Samtidigt som han ser sig själv som en riktig loser och äcklas av sin feta kropp.
”Jag är 44årig hundskit
Jag kan fortfarande ingenting” (sid. 357)
”Semester och sorg.
Vi har ingenstans att ta vägen.
bara de fattigaste kvar.
i Stockholm i juli” (sid. 81)
Men här finns också stråk av ljus i vardagen. Det kan vara något så enkelt som en billig diskborste från IKEA, en betraktelse av själva borsten, de vita plaststråna som verkligen är smidiga att diska med. Det kan vara tv-programmet Mitt i naturen med lavskrikor och norrbottnisk vinterskog.
Och kärleken till hustrun, frukost med barnen.
Det finns mycket att säga om denna bok. På sätt och vis känns som om man läser ett liv, en loggbok över ett liv. Man kan förstås invända mot det stora omfånget. Men jag skulle önska att svenskarna lät heminredningsmagasinen ligga en stund och i stället läste en rad av Johan Jönson.
Då skulle vi vara på rätt väg.
Text: Ulrika Bergman