Författare: Stefan Gurt
Förlag: Wahlström och Widstrand
Utgiven: 201203
ISBN: 978-91-46-22152-4
Boken börjar med döden. Stefans Gurts pappa Sven avlider på ett äldreboende efter att ha varit sjuk en tid. Som en del i bearbetningen av sorgen skriver Stefan Gurt den här boken. Hur livet var innan dess. Hans barndom, förhållandet mellan hans föräldrar, hans relation med sin kinesiska fru och kontrasten mellan Sverige och Kina gällande synen på äldre och äldreomsorg, relationen med pappan och hans sjukdom. Det är en väldigt öppen bok. I vissa delar upplever jag att man kommer för nära. Det blir för privat. Jag är inte van att läsa något skrivit på det här sättet, såhär känslosamt och öppet. Vanligtvis sträckerläser jag böcker, men nu tar jag pauser för att orka läsa vidare, för att smälta de olika delarna av boken.
Vart går den gräns då vi upphör att vara människa?, är en av de frågeställninar Stefan Gurt har i boken. Det handlar inte bara om hur de äldre behandlas inom äldrevården här i Sverige, eller vilka nedskärningar man gjort inom vården för att klara budgetkrav eller hur privata vårdbolag försöker vinstmaximera. Det handlar om så mycket mer än så. Hur bemöter vi andra människor? Vad har vi för syn på äldre? Hur kan vi berika andra människor med livskvalitet?
Jag jämför Stefan Gurt med Marcus Birro. De tillhör olika generationer men behandlar ändå vissa liknande frågor om samhället och människosyn på ett väldigt öppet sätt med egna exempel på hur man blivit bemött. Modigt.
Jag kan uppleva att vissa saker i boken är upprepande, en dejavu-känsla. Kanske är det också menat så av författaren. För att få oss att tänka vidare. Att våga öppna ögonen för vad som sker runtomkring oss.
Det är med en sorg och lättnad jag läser de sista raderna i boken, och det kommer att dröja något till jag börjar läsa på min nästa. Detta är en bok som håller sig fast ett tag. Med all rätta.
Text: Jenny Lagebjörk