Snön på Kilimanjaro
Betyg 5
Regi: Robert Guédiguian
Sverigepremiär 30 mars 2012
Hamnarbetarna har samlats på kajen. De ska dra lott om vilka som måste bli avskedade. Tjugo av dem måste gå, det är budet från arbetsgivarna. Facket har då tillsammans med arbetarna bestämt att de dra lott. Namn efter namn dras.
Inledningsscenen är grym och en scen som knappast skulle spelas upp i Sverige – detta är nämligen i Frankrike, i Marseille.
Det finns ett skäl till att scenen knappt skulle upprepas någonstans: På en av lotterna står Michel, namnet på fackklubbens ordförande.
Vilken fackordförande skulle alls lägga med sitt namn i lottdragningen?
Michel är inte som andra, han är en rättskaffens man som inte vill sko sig på andra och inte vill dra fördelar eller förmåner av sitt engagemang.
Michel är medelålders så även om han och hans fru får leva lite snålare har han det ändå rätt bra som arbetslös, fast lite rastlös känner han sig ändå. Han är van att jobba fackligt och fixa för hamnarbetarna, nu blir han barnvakt åt barnbarnen och förväntas måla barnens hus. En annan av de som blir arbetslösa har det betydligt värre: den unge Christophe som ensam tar hand om sina två yngre bröder.
Filmen ställer viktiga frågor om solidaritet och förenklar inte.
Bildmässigt är det en genomarbetad, snygg film och skådespelarna har spelat mot varandra i många år, vilket märks. En blick mellan dem kan säga så mycket.
Filmen fick betyg 5 av Svenska Dagbladet som skrev:
Skickligheten hos Guédiguian visar sig dock snart, när han efter katastrofen vrider om bilden och mycket konkret utifrån parets handlingar ställer frågor om verklig solidaritet och egoism mot varandra.
Utan att diskutera samtida politik eller skylla på någon visar regissören att något har gått, eller håller på att gå, förlorat.
Sättet som detta uttrycks på har definitivt bäring långt utanför Marseilles hamnkvarter; det är ord som borde ringa i öronen på alla dem som har röstat fram regeringar som monterar ner det som byggts upp av skattbetalare och säljer ut det för en spottstyver.
Fler recensioner av filmen: Göteborgsposten och Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om Robert Guédiguian, film, facket, solidaritet, filmrecension, Kilimanjaro