Igår, på internationella kvinnodagen var jag på ett event, som anordnats av PUMA scenkonst. När jag klev nerför trappan till de gamla valven i Sidenkällaren på Repslagargatan 15 möttes jag av en anda av senare artonhundratal, effektfullt skapad genom kvinnor i tidstrogna kläder, sekelskiftesbar, fotogenlampor och en gammal vevgrammofon. Temat för kvällen var Feminismens första våg, medicin som maktmedel och kvinnliga konstnärers villkor 1848-1921.
Det var fullsatt och trångt i källaren men stämningen var hög. Vi började med att skåla för den speciella dagen och sedan följde olika uppträdanden. Föreställningen inleddes med att skådespelarna läste upp The Declaration of Sentiments, som Elizabeth Cady Stanton skrev 1848. Dokumentet baserades på USA:s Declaration of Independence och blev en bas för arbetet med kvinnors rättigheter.
Sedan följde en suggestiv kanon innehållande namnen på de 19 kvinnor, politiskt aktiva eller dramatiker mellan 1848 och 1921, vars texter man skulle läsa under kvällen.
Elin Skärstrand läste ”Den gula tapeten” av Charlotte Perkins Gilman. Hon gjorde det på ett mycket medryckande sätt och man lyssnade fascinerat under hela uppläsningen. Stycket visade tydligt på vad påtvingad fysisk och intellektuell inaktivitet kan göra med en människa.
Kvällens föreläsare var professorn i idé- och lärdomshistoria Karin Johannisson. Föreläsningen handlade om kvinnomedicin under sena 1800-talet och var mycket informativ och intressant. Även om jag till viss del känt till det som sades så hade jag inte närmare reflekterat över hur det gått till när bilden av kvinnan som en svag och klen varelse konstruerades vid tiden för industrialismens genombrott och borgar- och medelklassens uppkomst. Jag har dessutom nyss läst Strindbergs ”En dåres försvarstal” och håller just nu på med Lena Einhorns ”Siri”. Dessa böcker illustrerar väl kvinnans dilemma vid den här tiden.
Jag kunde tyvärr inte delta resten av kvällen som fortsatte med diskussioner, diktuppläsning och musik men jag tror det blev lika trevligt som innan. Jag tackar PUMA scenkonst för en både underhållande, givande och lärorik kväll.
Text: Vivian Gustin
Relaterat: Teatermagasinet