Blåskäggs borg/Trouble in Tahiti
Kungliga Operan
6 februari 2012
Det är mycket opera denna veckan, ja egentligen började det redan i fredags och veckan slutar först på söndag och då med reprisen av Robert Lepage uppsättning av Richard Wagners ”Nibelungens ring” eller rättare sagt ”Ragnarök” eller ”Die Götterdämmerung”.
I går kväll var jag på KO och upplevde ”Riddar Blåskägg” / ”Trouble in Tahiti” en vid första anblicken något märklig kombination, varav det ena verket är för mig välkänt, men det andra verket kände jag överhuvudtaget inte till förrän i samband med säsongspresentation av Birgitta Svendén i maj förra året.
I reklamen inför föreställning skrivs det att det handlar om två olika äktenskapsdramer, men det är jag nog ganska tveksam till. Handlingen i Riddar Blåskägg börjar ju med att Blåskägg kommer hem till sin borg, som ju egentligen är ett slott eller åtminstone ett stort hus, med sin nya frun. Kan ett äktenskaps drama uppstå så tidigt efter ett bröllop? Det framgår också av handlingen att Judith är en mycket nyfiken ung dam som också får sin nyfikenhet stillad på alla sätt och vis, men kanske med ett händelseförlopp som man nog inte tänker sig strax efter ett bröllop.
Bernsteins ”Trouble in Tahiti uppfyller de vanliga krav man kan ställa på ett äktenskapsdrama i modern tid t o m.
Béla Bartók skrev bara denna enda opera och ursprungligen var det ett tävlingsbidrag, som dock inte blev antaget, eftersom det ansågs som omöjligt att sätta upp. Verket skrevs 1911, men hade premiär först 1918. Det har tidigare satts upp på KO och det spelas enligt uppgift regelbundet, de senaste åren på Berwaldhallen i Stockholm.
Operan bygger ursprungligen på en saga som publicerades av Charles Perrault som nedtecknade berättelsen om Askungen, 1697, som sedan Rossini gjorde till en opera med samma namn.
Musiken är mycket intressant även om jag upplevde den som ganska ointressant de första tjugo till tjugofem minuterna, men sedan blev det bra fart i orkesterdiket och mina tankar gick osökt till Richard Strauss symfoniska verk. Det är nog inget märkligt konstaterande eftersom Bartók sägs ha varit en stor beundrare av just Richard Strauss.
Verket innehåller bara två sångröster nämligen mezzosopranen Paulina Pfeiffer och barytonen Terje Stenswold, mest känd som Wotan i stockholmsoperans senaste ”Ringen”- uppsättning. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag är särskilt imponerad av den prestationen, men i går tyckte jag att han gjorde mycket bra ifrån sig. Kanske är det för att det är lättare att tycka om hans stämma när han sjunger på svenska?
Paulina Pfeiffer gjorde succé i rollen som Adalgisa Norma´s förtrogne, för ett par år sedan. En succé som hon upprepade som Mimi i ”Bohème ” tidigare denna säsong och som hon för övrigt återkommer i några föreställningar senare denna säsong. Detta är ännu ett parti som väl passar hennes stämma och på hennes sceniska framställning kan jag inte klaga på och så är hon ju snygg att se på även av andra bedömare.
Efter paus var det dags för Leonard Bernsteins operamusikal ”Trouble in Tahiti”. I programbladet, som för övrigt är alldeles utmärkt denna gång, diskuterar mannen bakom uppsättningen, Mathias Clason detta, men när man väl sitter i salongen så har det ju ingen större betydelse hur man rubricerar verket. Eller hur?
Om man upplever Riddar Blåskägg som mörkt och dystert så är ju ”Trouble in Tahiti” dess raka motsats dvs ljust och muntert, men ändå fångas jag av den mörka undertonen i båda verken. Det är dock i Bernsteins verk som denna upplevelse blir rent konkret och det handlar kanske om att den tidsepoken ligger mig närmare. Riddar Blåskägg är handlingen förlagd till början av förra århundradet.
”Trouble in Tahiti” är ju trots den allvarsamma bakgrunden direkt roande och underhållande och det blev nästan dråpligt roligt att uppleva den kommenterade vokalduon bestående av idel ädel operasångare med Desiree Orler, Klas Hedlund och Gunnar Lundberg. Dansinslagen var också roande och det är ju inte så vanligt i en operauppsättning på våra breddgrader.
Bäst på scen här var ju Susann Végh och Ola Eliasson som det grälande äkta paret, som verkligen inte ansträngde sig för att komma sams igen och inte ens för barnets skull, som man brukar anse är rimligt. Det var väl sjunget och sceniskt väl genomfört och att Ola Eliasson är alldeles utmärkt vet jag ju efter ha sett honom i olika uppsättningar på KO. Susann Végh var också mycket bra och henne har jag inte upplevt i så många uppsättningar trots att hon verkar vara ganska aktiv på KO. Senast såg jag henne i Gossen och kärleken till tre apelsiner och om allt går i lås så kanske jag får höra henne som Carmen i vårens uppsättning på Malmö Opera.
En eloge lämnar jag frivilligt och utan villkor till Mathias Clason ansvarig för regi, scenografi och kostym. Det fungerade bra med de gjorda ändringarna mellan verken.
Efter att ha sett båda föreställningarna tror jag att min tolkning av verken handlar om att kvinnor trots allt vinner över deras betydligt blodigare och starkare män och att hoppet att det skall bli någon förändring på denna punkt inte verkar vara stort. Hoppas att jag har fel.
Läs mer om vad Eva Gustin ansåg om uppsättningen på Teatermagasinet
[…] Du kan läsa mer om min upplevelse i ett inlägg på Kulturbloggen […]