En pionjär som vägrar bli nostalgisk (John Cale på Strand)

John Cale, Strand
Betyg: 3

John Cale har onekligen hunnit hänga i en del intressanta kretsar. Med ett förflutet i Velvet Underground tillhör han ju musikhistoriens mest inflytelserika namn. Det är liksom svårt att inte hysa stor respekt för honom. När han intog scenen på Hornstull Strand i Stockholm visade han en gång för alla att han är en pionjär som vägrar bli nostalgisk.

Musiken, som var både avantgardisk och genreövergripande, hade ett luftigt svängrum. Det var nyansrikt, varierat och varje låt hade sina egna inslag. Överlag var det kanske något daterat av 70-talets New York men likt ett fint vin har han helt klart åldrats med värdighet.

Personligen föredrog jag låtarna då han lirade gitarr. När han stod bakom ett elpiano kunde han bli lite väl experimentell (även om det inte är varje dag man ser en nästan sjuttioårig man se lila lekfull ut som ett barn i blicken).

Mot slutet visade han även att han har kvar den där känslan för medryckande riff som gav så många av hans tidiga verk det där stinget som håller än idag. Jag hade givetvis hoppats på fler Velvet Underground-låtar (han spelade visserligen ”I Can’t Stand It” som någon poängterade) men man kan inte få allt.

När hans före detta bandkollega Lou Reed är på vippen att förlora sitt förstånd, åtminstone verkar det så efter samarbetet med Metallica, får vi väl vara glada att vi fortfarande har John Cale kvar att se upp till.