Nypremiären av ”Tosca” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn – blev en magnifik upplevelse. Även om jag missade ”gallapremiären”

För ett par veckor sedan öppnade Den Kongelige Opera i Köpenhamn säsongen 2011-12 med en nypremiär av Puccini´s ”Tosca”. Ja, egentligen kallar man det ju för en ”gallapremiär”, men det anser jag nog att det är lite tveksamt att kalla säsongsöppningen med en nypremiär för ”gallapremiär”.

Det var Kasper Holten som började med att kalla säsongsöppningen för en ”galla”! Det fungerar ju fint när man har premiär på ett nytt verk eller rent av en nyuppsättning eller uppdatering som Gunilla Brodrej kallar det för.

Själva idén med att ha en ”galla-öppning” är ju inte helt fel, men min största invändning handlar om att kravet på ”festlig klädsel” gör att man missar något av syftet med att gå på opera.

Personligen tror jag att en hel del människor skräms bort av kravet på en särskild dress-code och tyvärr tror jag att detta inte bara gäller ”galla-premiären” , som sådan, utan vid ett operabesök överhuvudtaget. Men jag hoppas att jag har fel.

I år var det ju inget problem för mig eftersom jag hade valt att övervara premiären av ”Salome” på GöteborgsOperan samma kväll. Det valet gjorde jag utifrån kravet på den ”festliga klädseln” som var önskvärd och vilket jag inte utan avsevärda kostnader kunde uppfylla.

Själv såg jag alltså föreställningen den 21 september och det var en helt fantastisk operaupplevelse. Vanligtvis är det ju vanligast att jag upplever att det i huvudsak är en bra föreställning, men tyvärr är det alltid något som fördärvar helhetsintycket. Det är fullt förståeligt och inte alls något märkvärdigt:

Sångare, precis som alla andra människor, blir förkylda och därmed indisponerade och detta faktum är självfallet inget att göra något åt…

Jag såg för övrigt uppsättningen redan när den hade premiär, 2006, och som jag minns det så gillade jag inte uppsättningen särskilt mycket. Mitt huvudintryck då var nog att det blev för mycket teknik i föreställningen och då menar jag det rent scenmässiga.

Det blev ett helt annat intryck nu, ja det var en magnifik upplevelse. Föreställningen var uppdelad i tre korta men mycket intensiva akter, med två pauser.

Gitta-Maria Sjöberg sjöng rollen som Floria Tosca och det är nog ett av hennes bästa prestationer. Ja, det var en lysande prestation såväl sångligt som i agerandet. I samma roll kan man också höra Anne Margrethe Dahl.

Timothy Richards sjöng denna kväll Cavaradossi och denna roll alternerar mellan Stuart Neill och Jean-Pierre Furlan. Det var en mycket bra prestation ur alla synvinklar och vrår.

Men frågan är om inte John Lundgrens tolkning av Scarpia den avskydde polischefen i Rom blev min absoluta favorit tillsammans med Gitta- Maria Sjöberg.

Utöver dessa nu nämnda sångare så förtjänar det att nämnas att också Bengt-Ola Morgny gjorde en fin insats som Spoletta. precis så föreställer jag mig att han var, Spoletta alltså.

Det Kongelige Kapel hade också en av sina bästa kvällar under ledning av dirigenten Guiliano Carella, men skall jag vara helt ärlig så gillade jag inte hans sätt att leda orkestern, åtminstone delvis i första akten, men det var endast tillfälligt. Totalt var det en mycket bra insats!

Som vanligt är det på sin plats att ge den Kungliga Operakören en stor eloge, men det brukar ju alltid kunna.

Avslutningsvis kan jag konstatera att ”Tosca” var en helt magnifik upplevelse och ytterligare ett tillfälle att lägga till de andra stora operaupplevelserna.