Det var en varm och solig förmiddag i mitten av maj när Kulturbloggen mötte upp Therese Grankvist, som var en av medlemmarna i det numera kultförklarade 90-talsbandet Drömhus, på Clarion Hotel i Stockholm. Sedan sex år bor hon i London där hon erövrat listorna med sin klubbmusik. När vi träffade henne var hon på besök i Sverige för att göra promotion för två kommande minialbum som släpps i höst.
Grattis till din senaste singel Drop It Like It’s Hot som knipit en andraplacering på den engelska club chart-listan. Hur känns det?
Det är alltid roligt med listplaceringar även om en låt kan vara bra ändå. Vi har ju jobbat med Drop It som en klubblåt, till exempel så har vi inte spelat in någon musikvideo. Min nästa singel Remedy är förhoppningsvis lite mer radiovänlig.
Händer det att du fortfarande blir förknippad med Drömhus?
Jag kommer nog alltid få dras med Drömhus, i alla fall här hemma, så det är ingen idé att bli upprörd. Det skulle vara om min nya musik blev ännu mer omtyckt än Drömhus som ju präglat in sig hos folk vare sig man vill det eller inte.
Du bor numera i London, hur är det att leva där?
Spännande, mångkulturellt och det är en puls som är väldigt mycket storstad. Det händer så mycket hela tiden, ibland för mycket, så det är skönt att komma bort ibland. Jag älskar London samtidigt som jag uppskattar att komma hem till Sverige på ett helt annat sätt nu för tiden.
Varför valde du att flytta till London?
Jag samarbetade med en DJ och producent som heter Stonebridge på två låtar som släpptes via det engelska bolaget Hed Kandi. När singlarna gick in på listan frågade skivbolaget om jag ville komma över och stanna i tre månader. Jag sa ja och stannade i sex år.
I höst släpper du två minialbum, kan du berätta lite om tanken bakom dem?
Det var skivbolagets idé och är ett sätt för mig att anpassa sig till hur folk konsumerar musik idag. Istället för att släppa ett album som är bortglömt efter två veckor ger det här en möjlighet att jobba med projektet under en längre tid. Det här känns nästan som en helt ny grej för mig, senast jag släppte en skiva var ju för åtta år sedan. I England är det så mycket fokus på singlar så om jag ville släppa en skiva var det tvunget att ske på mitt initiativ. Jag bröt med mitt gamla skivbolag och management för att kunna göra allting på mitt sätt och jobba med de personerna jag vill jobba med.
Vilka är det du arbetar med?
John Andersson och Klas Wahl – det är relationer som tagit år att bygga upp så jag visste hela tiden att vi var kapabla till att göra ett bra album.
Hur lång tid har arbetet med minialbumen tagit?
Drygt två år men. Räknar man in allt runtomkring har det tagit sammanlagt tre år vilket är längre än jag trodde.
Har de båda minialbumen något koncept?
När vi skrev låtarna jobbade vi efter att varje låt skulle ha en identitet. De låtarna som saknade alla ingredienser en låt ska ha strök vi. Om en låt kändes transparent eller boring slopades den och det är nog därför det tagit sådan tid. Det tog ett halvår att hitta ett sound som kändes nytt och unikt men när vi väl gjort det tog en spännande process fart.
I sommar ger du ett antal spelningar i Ibiza, hur kommer det sig att du valt att spela där?
Jag har spelat där förut. Mellan 2004 och 2007 var jag där varje sommar. Det kommer in nya erbjudanden hela tiden men just nu håller vi på att strukturera hur det ska se ut.
Menar du hur scenshowen ska se ut?
Ja och det beror på vart jag är. Vanligtvis spelar jag på någon nattklubb vid midnatt och då vill folk se dans och energi så då hamnar koreografin i fokus men jag vill även ha möjligheten att spela på större live venues så jag kommer vara flexibel i min scenshow. Det är som att klä sig – jag brukar först kolla in stället för att se vilken publik och vilken vibe det är och sedan sätta upp showen därefter. Så småningom vill jag ha en show och att folk kommer för att se den. Det vore kul att åka på turné med nya plattan.
Här kan du förhandslyssna på hennes nya singel Remedy.