Tänt The National charmar publiken på Cirkus

The National har på senare tid växt fram som en amerikansk rockgigant i klass med kanadensiska
Arcade Fire och de amerikanska kollegorna i Interpol. De är nu på Europaturné och spelade inför ett
utsålt Cirkus i Stockholm. Sångaren Matt Berninger var på topphumör och gjorde spelningen till en
kväll att minnas.

Bandets karaktär, det mörka och suggestiva gör sig vid en första anblick inte speciellt bra för
livespelningar, men på Cirkus första mars spelade bandet bort alla såna tvivel.

Anfört av Berninger, med sin karakteristiska djupa barytonröst, gjorde bandet årets hittills bästa
spelning. Publiken är med på noterna, i den första låten närmast avbryts bandet flera gånger av
applåder. Med Anyone’s Ghost fyller man lokalen med det tunga ljud som ska eka kvar i huvudet två
timmar senare. Det är råare, mindre kontrollerat än på High Violet, förra årets i min mening bästa
skiva. Gitarrerna får ta mer plats och soundet blir rivigare, mer trasigt. Det är bra, en spelning på
Cirkus kräver ett större ljud, något som uppvärmaren Sharon van Etten tydligt visar. Hon framstår
inte som något annat än en vilsen epigon med avsaknad av egna idéer.

Berninger liksom stöter ur sig texterna, hans röst håller tyvärr inte hela vägen hela tiden, ett av
kvällens få minus. Det andra är en publik som ibland känns mer anpassad för en hockeymatch med
taktfasta handklapp där andäktig tystnad hade passat bättre. Men bandet förstår var de är på väg och
vill också dit. Det är en publikfriande och dynamisk spelning. De nedtonade numren är få, men
vackra, med Wasp Nest som lysande exempel.

Redan som tredje nummer spelar bandet Bloodbuzz Ohio, den starkaste låten från High Violet och
jag blir lite orolig att konserten höjdpunkt redan ska vara över. Tyngden i låtens skiftningar mellan
vers och refräng får mig att rysa. Konsertens bästa stund är över, men det finns mycket mer att
bjuda på.

I Sorrow når Berningers röst fram som ett av flera instrument i bandet. Det nedtonade kompet lyfter
fram låten. När sedan Berninger i Abel från 2005 skriker ut refrängen för att tända publiken är det
en början på en formidabel avslutning. Peppad av sitt band ger sig Berninger ut bland publiken i
England. ”Just because you´re on a circus you doesn’t have to act like a clown’ tråkar de honom och
Berninger svarar med mer utlevelse.

Den leda och melonkoli som ofta är The Nationals tema byggs effektivt upp i extranumret About
Today för att få sin förlösning av undantryckta känslor när bandet släpper tyglarna. Det är en
utmärkt spelning, det låtmaterial bandet hade innan High Violet var lite snålt och likartat, men nu
vågar de mer i tryggheten att de kan leverera.

Den tryggheten gör att de kan ta gamla nummer som Mr. November, även den från 2005 och göra
den till en publikfriare. Här går Berninger på en ny publikturné, utsträckt över nästan hela lokalen
som avslutas med att han sätter sig i en av få lediga stolar. Publiken är givetvis i extas och ingen
kan vara missnöjd.

När Berninger i Terrible Love sjunger ”it takes an ocean not to break” samtidigt som han slänger
sig upp på scenen med ryggen före är vi många som undrar vad han tagit för att kunna leverera som
han, och bandet gör ikväll. Konserten får en lysande kollektivavslutning när man låter publiken
sjunga Vanderlyle Crybaby Geeks kompat av akustisk gitarr, trombon, trumpet och tamburin.

En övertygande spelning av ett band som växt.

Text av Jens Lundberg som även driver bloggen torvind