Annie Leibovitz starka utställning har gått ganska obemärkt på webben

Ikon i fokus. Fotografen Annie Leibovitz verk visas på Fotografiska i Stockholm. DN:s SAnna Torén Björling fick en exklusiv tidnngsintervju.
Så står det på förstasidan på söndagens kulturdel i DN:s pappersupplaga.
På DN på webben finns däremot bara gamla artiklar från 2009 om gamla ekonomiska bekymmer för Leibovitz.
Det är riktigt sorgligt. Stockholm har fått en jättefint fotomuseum: Fotografiska, som öppnade nu i helgen, lördag 22 maj. Fast pressen var inbjudna på en fin pressvisning redan på torsdagen. Fotograftidningen Kamera & Bild berättar om pressvisningen:

Sverige har fått ett nytt bild-Mecka. Några av världens mest kända fotografer närvarade inför öppningen av Sveriges största fotomuseum: Fotografiska i Stockholm.

Det är konstigt att en sådan sak inte uppmärksammas mer av webbredaktioner på de traditionella tidningarna. Foto och bild är ju en så stor del av den moderna kommunikationen.

Tre utställningar pågår just nu och den som fångade mitt största intresse idag var Annie Leibovits ”A Photographer’s Life, 1990-2005”.

Det är bilder hon tagit just under de femton åren 1990-2005 och hon har valt att både visa upp bilder på berömda personer som den berömda bilden med Brad Pitt försjunken på en säng med rödaktigt överdrag och bilder på hennes egna nära: sin livskamrat författarinnan Susan Sontag, sina barn och sina föräldrar.

Från små bilder, lite drygt tio centimeter breda bara som jag måste krypa tätt intill för att kunna se detaljerna till stora vyer över bergen i Arizona.

Hon satte samman utställningen som ett sätt att hantera sorgen då först hennes livskamrat Susan Sontag dog i cancer och inte långt efteråt dog hennes far.

– För mig finns ingen skillnad mellan det personliga eller mitt jobb, har Annie Leibovitz sagt som en förklaring till varför hon valt att visa upp både privata bilder och foton hon tagit i sitt jobb som fotograf.

När hennes livskamrat Susan Sontag levde reste de mycket tillsammans. DN-artikeln berättar:

Med Susan Sontag reste hon mycket och hela tiden. De hade en lägenhet i Paris (den stad där Sontag för övrigt är begravd) och for till Jordanien, Bosnien, Egypten, Italien, runt i USA, och arbetade ständigt. Sontag med sina texter, Leibovits med kameran.

Jag kan tänka mig att ett sådant liv på ett naturligt sätt väver samman privat/personligt och arbetsliv.

Patti Smith with Her Children, Jackson and Jesse, St. Clair Shores, Michigan, 1996
chromogenic print
Photograph © Annie Leibovitz
From Annie Leibovitz: A Photographer’s Life 1990 – 2005
Courtesy of Vanity Fair

Det är också fascinerande hur nära hon verkar ha kommit en del av de kändisar hon fotograferade. Som bilden med Patti Smith och Pattis två barn, avslappnade, slöande tillsammans i ett sovrum, sonen med huvudet i Pattis knä och dottern stående strax framför dem. Och bilden på en åldrad Johnny Cash i en vilostol på en altan med dottersonen bredvid sig och dottern Rosanne sittande barfota på en stol med gitarr i knät och June Carter Cash med en miniharpa. Som om Annie bara råkat slinka förbi medan de suttit och småpratat och kanske knäppt lite på ett instrument.

En överdådig fantastisk bild är den på Nicole Kidman som är ett exempel på Leibovitz perfektionistiska tagningar som har liknats vid filminspelningar, men en stab av assistenter. De lär ha kostat en hel del att få fram. På bilden på Nicole Kidman i en klänning där släpet ser ut att vara nästan utan slut och ljus faller från både två lampor i taket och från en öppning bakifrån: en bild som är en berättelse i all sin dramatik.
Bilden finns på Brooklyns Museums hemsida.

De andra två utställningarna jag kikade på är Vee Speers The Birthday Party med porträtt av utklädda barn på väg till ett imaginärt födelsedagskalas. Lek blandas med allvar i en tidlös tillvaro när utställningen visas för första gången i Sverige.
Mystiska bilder med mycket sorg i barns blickar.

Den tredje utställningen tänker jag återkomma till och se en gång till när jag har tid för bara den: hade lyckats fotografera ett foster inuti livmodern. Lennart Nilssons Ett barn blir till.

Fotografiska ligger vid vattnet, nära Slussen i Stora Tullhuset, vid Stadsgården i Stockholm. Byggnaden uppfördes 1906-1910 utifrån arkitekten Ferdinand Bobergs ritningar. Den röda tegelfasaden är k-märkt. Fotografiska ligger helt underbart vackert, helt i stil med dess spännande innehåll.

Dess hemsida har en blogg också. Fast lite konstigt uppbyggt, det gick inte att hitta direktlänkarna till de enskilda inläggen.

—
Stockholm har alltså fått ett fint fotomuseum. Men i Göteborg går utveckling i motsatt riktning. DN berättar att i fredags fick personalen på Konsthallen vid Götaplatsen i Göteborg ta emot ett chockbesked: hallen ska stänga från årsskiftet, i väntan på att ett nytt kommunalt galleri ska stå färdigt 2015.
Konsthallens chef Lene Crone Jensen säger till Göteborgsposten:
– Personalen är kort sagt mycket upprörd.

Annika von Hausswolff, professor på Fotohögskolan är mycket upprörd och menar att Göteborgs makthavare bara satsar på jippon:

– Det bisarra är att man hänvisar till Konstmuseets dåliga ekonomi, samtidigt som man satsar så mycket pengar på pariserhjul och öltältsfester. Göteborg håller på att omvandlas till en jippostad, säger Annika von Hausswolff, professor på Fotohögskolan, till DN.se.

Själv har jag gått med i Facebookgruppen som vill rädda kvar Konstmuseet i Göteborg.

Jag har ofta tagit upp samma tendens inom journalistiken idag, den urvattnas alltmer och handlar alldeles för mycket om ren nöjesbevakning och skvaller.

Relaterat:
Cap & Design och Svenska Dagbladet och Svenska Dagbladet 2.

Relaterat om konstbråket i Göteborg: Krönika i GPh bloggarna: It sucks being a girl och Daniel Andersson och Pihlbaoge.

Läs även andra bloggares åsikter om foto, konst, museum, Stockholm, Annie Leibovitz, Nicole Kidman