vecka 8 17-20/2 2026
Lunchteater Göteborgs Stadsteater
Ska påpekas att jag såg en längre version av What The World Needs Now i allaktivitetshuset Maj 12:an under fjolåret. Var då vanlig betalande publik, inskränkte dokumenterandet till en postning på facebook. Programmet trion Martin Schaub, Anci Hjulström & Patrick Rydman framför har drygt trettio år på nacken. Det kreerades under deras tid som studerande på Musikhögskolan och framfördes ett antal gånger på 90-talet, ibland med orkester. Då hette showen The Missing Fortnight och var signerad Niklas Hjulström tillsammans med Niklas Källén. Burt Bacharach (1928-2023) i samarbete med textförfattare Hal David hade till och med fler listettor än Beatles. För att hylla dennes remarkabla gärning, hans enastående musikaliska arv – hits kluriga att framföra enligt utövare fast med sådan ”instant appeal” att de slarvigt brukar betecknas som easy listening – bestämde sig en trio som vanligtvis inte jobbar ihop att damma av sitt projekt för att hedra Bacharach efter hans bortgång. Det gjorde de rätt i hävdar undertecknad.
I egenskap av konstnärlig ledare för Lunchteatern accepterar Marie Delleskog emellanåt produktioner som knappt innehåller någon teater, dramatiserade sekvenser.. Berättande inslag utgjorde kittet i det vokala program Schaub var med om att framföra, när han senast befann sig på samma scen, då han och Jenny Schaub frontade West of Eden, i gripande redogörelser för offren till Jack The Ripper. Denna trevliga tribut hade snarare likheter med den passionerade tributen till Carole King tidigare i år (recenserad här).
IWnat The World Needs Now lirar Schaub (musiker, sångare, producent, arrangör) keyboard medan multiinstrumentalisten och producenten Patrick Rydman sitter med en virveltrumma framför sig. Han spelar också trumpet, kazoo och håller takten med shaker i en låt. Rydman är en mångsysslare inom flera genrer, trumslagare i botten. Gett ut album i eget namn, skrivit musikaler, producerat Fia Ekberg, ingår i körensemblen Amanda, My Quiet Companion och True North för att nämna några av alla meriter. Mellan dem står Anci Hjulström för dagen (jag är med om finalen, det vill säga fredagens föreställning) utan instrument. Också hon har många strängar på sin lyra: exempelvis sångerska, pedagog, skådespelare, regissör, artist, coach samt fiolspelare. Hon ingår i Amanda och gruppen Fools Without Maps. 2008 bokade jag henne och Simon Ljungman i ett program med Ted Gärdestad-tema för SEKO.
Scenkläderna indikerade att de populärmusikaliska pärlor vi skulle få höra och höra om inte associeras med glåmig vardag, även om texterna stundtals kunde vara dystra betraktelser. Får veta efteråt att rekvisitan på drinkbordet var äkta vara, således inget vatten i flaskorna. Man turas om att introducera föremålet för hyllningen och hans otaliga hits. Som synes använder de sig av backdrop. Apropå autentisk rekvisita har Rydman med sig en lp från föräldrahemmet vars skivsamling sades vara koncentrerad till andra bokstaven i alfabetet. Från vinylen i fråga Reach Out (1967) hämtas hela fem melodier. Vidare citerar Rydman ur dess liner notes för att förmedla rätt sorts stämning. Uppgiften om vem som formulerat det skrivna överraskar, minst sagt.
Genomgående finns en underfundig ton. Fakta blandas med humor likt en perfekt cocktail. Blir omgående underhållande när Schaub ger oss ett knippe fragment ur refränger/ intron på megahits vilka valts bort. Den verkliga startmotorn blir istället I Say A Little Prayer, en av en drös låtar skrivna för Dionne Warwick. Kan passa på att nämna att min morbror träffat henne backstage på Scandinavium (presenterade band och artister på arenan) och fick en poster signerad.
För att återgå till ämnet får ett utsålt Lunchteatern en alldeles utsökt musikalisk inledning. Herrarna körar medan Hjulström givetvis är sångsolist. Nästa melodi man tar sig an är behagliga Trains And Boats And Planes som blev hit med flera artister. Personligen förknippar jag melodin uppseendeväckande nog med Fläskkvartetten och deras version med svensk text av Thomas Öberg, i magiskt utförande av Freddie Wadling. Efter fler kompletteringar ur den distingerade gentlemannens biografi och upplysningar om hantverket serveras vi Do You Know The Way To San José vars framgång renderade i en Grammy för Warwick. Trions finurligt finstämda version färgas av Rydmans toner på trumpet som därtill sjunger lead.
Föreställningens titellåt levereras i en genomarbetad tassande tolkning där Schaub anför. Vi får sedan snygg, småsvängig stämsång i Only Love Can Break A Heart, tidig hit för Gene Pitney. Konserten som inramar berättelsen om giganten Bacharach når sin fulländning i ett soundtrack, närmare bestämt A House Is Not A Home vars framförande av Luther Vandross live på NAACP Awards 1988 (ska finnas på Youtube) är fullkomligt fenomenalt. Konstellation på scen försöker inte komma i närheten av hans briljans. Gör en egen delikat take. Slår mig nu att Bacharachs kompositioner tycks passa extraordinära svarta röster, tekniskt och känslomässigt. Även om det blir osedvanligt utförligt publiceras hela låtlistan i ordningsföljd. Således meddelas att The Look Of Love funkar förträffligt i trions utförande. Och att den kryddas med stick från Schaub.
Förunderligt hur många hits som fick plats utan att programmet behövde forceras. På begäran drog man över cirka fem minuter genom extranummer. That´s What Friends Are For med stjärnor som bildade vokalkvartett i låt skriven i samarbete med hustrun Carole Bayer Sager. Den görs tjusigt i denna tappning. Föregicks förstås av upplysningar om balladens tillkomst.
Vad återstår att redovisa och bedöma? Jo till att börja med ett smakprov från fantastiskt lyckade samarbetet med Elvis Costello som resulterade i en cd jag äger (fick högsta betyg i tidskriften POP). Till saken hör att jag recenserade Costellos konsert på duo på Storan 2023 då minst ett original från detta mästerverk gjordes. Nu skänktes svårsjungna uppdraget The Sweetest Punch till Rydman. Och det gick skapligt. Noterar flerstämmig elegans i suggestivt gungande Anyone Who Had A Heart vars ackordföljder är en fröjd att lyssna på. Hör antydan till jazzigt stick.
Publiken serveras ytterligare ett berömt soundtrack, nämligen ledmotivet till Alfie med samma titel. Firma Hjulström & Rydman ikläder sig ånyo rollen som duettpartners, vilket fixas nöjaktigt. Kan flika in att i fjol recenserade jag förnämliga jazziga Bacharach tolkningar på skiva av Alfie featuring Stina Augustdottir. Också Walk On By har kvalat in på repertoaren. Schaub tar ledigt täten i oemotståndligt gung och ser till att öka intensiteten i andra delen. Denna omtyckta ädel-schlager där man tog i extra mycket, har för övrigt valts in i Grammy Hall of Fame. Två till hits kom med i det nedbantade programmet. Syftar på omdaningen av musikalmelodin I´ll Never Fall In Love Again vars drastiskt reducerade tempo dryper av moll. Man tar sig konstnärliga friheter på ett lagom respektfullt vis. Stämsången sitter som en smäck Den andra var Always Something There To Remind Me, en listetta i England med Sandie Shaw som på Stadsteatern utvecklas till ett frejdigt up tempo-nummer med gospelkänsla. Flera ur den påtagligt nöjda publiken kom fram efteråt och tackade trion. Själva var de belåtna med förutsättningarna de hade erbjudits på Stadsteatern. Och musikälskaren i mig kunde som väntat ta del av ett lysande hantverk som förenar enligt devisen ”Lárt Pour Lárt”!
OBS Ha överseende med suddiga bilder tagna på långt håll.